”Thrice Upon a Time” på Magasin 3

Magasin3_barthMagasin 3 drog igång verksamheten för snart 25 år sedan, 1987, och har sedan dess etablerat sig som en av landets starkaste aktörer när det gäller exponering av svensk och utländsk samtida konst. Numera är man också (via diverse curatoriska samarbeten) internationellt välförankrad, vilket gör att binamnet ”Stockholm konsthall” känns ganska trångt, även om det var kaxigt när det en gång myntades och Stockholm faktiskt inte hade någon konsthall. Att Magasin 3 är en helt privatfinansierad verksamhet med Robert Weils pengar i ryggen har kanske stött de mest renläriga kulturradikalerna, men är inget nytt ens i den offentligfinansierade kulturens Sverige. Institutioner som Thielska Galleriet, Waldemarsudde och Liljevalchs konsthall har sitt ursprung i privata initiativ. Detsamma gäller även nya spelare på banan som Bonniers Konsthall.

Det som skiljer Magasin 3 från många andra konsthallar (privata såväl som offentliga) är emellertid att man alltsedan starten förvärvat konst, och med åren skaffat sig en samling som med råge spöar de flesta samtidskonstmuseer i närområdet. Man har regelbundet plockat fram verk ur magasinen och visat dem, men aldrig i det riktigt stora formatet. Inte förrän nu, vill säga. Utställningens titel ”Thrice Upon a Time” refererar till James P. Hogans science fiction-roman från 1980, som till stor del handlar om möjligheten att skicka meddelanden – inte människor eller föremål – fram och tillbaka i tiden. Ungefär detta har varit utgångspunkten när Magasin 3:s curatorer Richard Julin, Elisabeth Millqvist och Tessa Praun valt verk ur den stora samlingen utifrån sina respektive perspektiv. ”It’s about stories, not objects” lyder den Hogan-inspirerade devis som Magasin 3 valt för sin höstutställning. Man kan mycket väl betrakta ”Thrice Upon a Time” som en slags tidskapsel, med vars hjälp vi kan sända och ta emot signaler från den moderna konsthistoria som utvecklats inför våra ögon under de senaste 50 åren.

Curatortrion har laborerat med tre pedagogiska infallsvinklar, som inte är så helt lätta att beskriva: porträtt/landskap, arkitektur och samlandet som verksamhet och livsstil. Säkerligen har de tre temauppslagen varit av stor vikt när curatorerna navigerat sig mellan de över 200 verken, men frågan är hur relevant de är för besökaren? Den generösa mångfald som utställningen utstrålar överglänser helt och hållet alla försök att skapa berättarstrukturer i utställningslokalerna, även om man givetvis kan känna sig lite extra intelligent av att exempelvis upptäcka likheterna mellan Carl Fredrik Hills och Christine Ödlunds teckningar. Annars känns just inkluderandet av enskilda äldre verk av konstnärer som Bror Hjorth, Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson som utställningens enda riktigt svaga punkt. Att låta samtida konst möta äldre konst är ett ganska trött grepp, speciellt som de äldre verk Magasin 3 visar inte tillhör samma toppklass som de samtida verken.

Magasin3_RitsonMer intressanta är de dialoger som, helt oberoende av tematik, uppstår mellan de samtida verken. Den som vant sig vid (och uppskattar) Gunnel Wåhlstrands hyperrealistiska tuschlaveringar med utgångspunkt i gamla familjeporträtt får en ny dimension öppnad för sig när hennes bilder konfronteras med Cindy Shermans visuella identitetsspel, där avsikten lika mycket är att dölja som att avslöja. Att låta Jockum Nordström och Carl Hammoud vända ut-och-in på konstnärens fysiska livsrum med hjälp av en egenartad form av pappslöjd och också ett fascinerande drama, fångat i ögonblicket på ett sätt som jag tidigare inte sett göras i någon enskild galleriutställning. Och så finns där givetvis favoriter i repris, som Johan Thurfjells suggestiva brobygge i miniatyr och Håkan Rehnbergs strama metallobjekt från den svenska samtidskonstens pionjärtid i början av 80-talet.

Det hedrar curatorerna att man inte låtit antalet utvalda verk av en enskild konstnär styras utifrån bedömningen av hur känd vederbörande är. Att en i dessa sammanhang relativt okänd konstnär som Christine Ödlund får ta så pass stor plats är överraskande men positivt, inte minst för dem som missade hennes starka separatutställning förra året hos Christian Larsen. En annan konstnär som fått mycket stort utrymme är Uta Barth, som vid ett flertal tillfällen ställt ut hos Andréhn-Schiptjenko men aldrig gått hem riktigt hos den svenska publiken. Förhoppningsvis kan hennes framträdande i ”Thrice Upon a Time” råda bot på den saken. Antalet visade verk matchar gott och väl en hel separatutställning, och poängterar med eftertryck Barths betydelsefulla och inträngande konstnärskap. Ã… andra sidan kan det ibland bli lite för mycket av det goda: Jockum Nordström är en bra konstnär, men dryga dussintalet verk känns som alltför många, speciellt som han exponeras ganska flitigt till vardags.

”Thrice Upon a Time” är en utställning som har goda möjligheter att bli en fenomenal utgångspunkt för konstbildning av det klassiska slaget. Här kan var och en snitsla sin egen bana, och går man bort sig finns hjälp att få – till en viss gräns. Jag förblir därför något undrande över den (gratis) tabloidtidning som åtföljer utställningen. Att få största möjliga spridning för utställningsinformationen är i och för sig en vällovlig ambition, men ”Thrice Upon a Time” är en unik och gedigen satsning som förtjänat en ordentlig katalog av det slag Magasin 3 brukar skämma bort oss med. Och man hade gärna kunnat ta betalt för den.

Bilder (uppifrån och ned): Uta Barth (foto: Christer Carlsson/Andréhn-Schiptjenko), Boo Ritson (foto: Magasin 3)

Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/9 – 12/12

Anders Olofsson (text), Photo credits (se ovan)

Bookmark and Share