EVA LANGE OM LUSTEN ATT GE FORM

 

SARA WALKER MÖTER ÅRETS FÖRSTA EDITIONSKONSTNÄR

(den långa versionen)

evalange-mikaelolsson9496

Eva Lange i sin ateljé våren 2020. Foto: Mikael Olsson

Jag möter Eva Lange i hennes fantastiska ateljé på Maria Prästgårdsgata på Södermalm i Stockholm. En ateljé byggd 1906 där bland andra Liss Eriksson och Vera Nilsson tidigare stått. Denna Coronatid påverkar det mesta, så även produktionen av SAK:s edition nr 1, Langes ”Trädet”. Alabasterskulpturerna produceras i Volterra i Italien men där har stenhuggarna inte längre tillgång till sin verkstad. Skulpturerna finns dock och kommer att anlända i Sverige. Om än lite senare än förväntat.

 

Bland det sista vi pratade om var hennes relation till andra konstnärskap och hon sa: ”De konstnärer som man möter och som kommer att betyda något för en betyder ju att man frigör sig. De ger en rätten till någonting man inte haft tidigare. Och det ger lycka.”

 

Jag vill inleda med dessa ord för jag tror att Langes konst framkallar sådana känslor.

eva-lange-tradet-foto-sak

Eva Lange ”Trädet” SAK Edition # 1 2020. Foto: SAK

Berätta om verket som du gör till SAK

 

Det är en liten skulptur utav ett stort träd. Många, många somrar har jag tecknat oxlar som är väldigt vackra träd och som växer mycket rikligt på Gotland. Och därför är det inte så konstigt att jag gjorde en skulptur av en oxel. Stammen och stora kronan är starten.

 

Den är inte förenklad heller, man vill annars gärna använda sådana ord, som förenkling om dina skulpturer. Men det tycker inte jag att dina verk är.

 

Tack! Det var bra!

 

Man vill gärna säga sådant om ditt formspråk. Men den är ju intrikat, denna lilla oxel.

 

Det är roligt om det finns ett innehåll, om man kan känna det som jag har känt. För när jag ser dessa träd känner jag sån glädje. Jag har hållit på med det i nästan 40 år och det är lika upphetsande för mig varje gång. Jag hoppas det finns det innehåll så som jag ser det själv.

 

Och att det kan förmedlas.

Jag vill gärna backa tillbaka, minns du din första skulptur? När du skapade något tredimensionellt för första gången?

 

Ja, det minns jag för jag var på sommarläger och det var inte så roligt. Men där kunde man få gräva upp lera, och man skulle göra något som visade att man hade någon slags fantasi. Då gjorde jag ett litet huvud. Och då såg jag på detta huvud att jag kunde göra ett litet huvud. Då var jag 13 år. Jag kommer ihåg hur glad jag blev.

 

Du kunde tygla leran

 

Ja, det blev! Och det kändes oväntat

 

Jag har en annan fråga som är mer lingvistisk om ditt arbete, vilket ord använder du helst? Objekt eller skulptur?

 

Aldrig objekt! Det behövs inte. Jag skulpterar, det blir skulpturer.

 

Det är intressant, hur det har varit konsthistoriska skiftningar, hur vissa konstnärer nästan är rädda för att använda ordet skulptur.

 

Det fanns en tid när skulpturen var så dominerad av arkitekturen, det följde och fyllde en uppgift för det arkitektoniska. Det fanns en tid när skulptur inte var fri.

 

Berätta något om skoltiden

 

Vi jobbade på efter naturen och modell. Jag minns när vi hade modellstudier, första gången jag förstod någonting om skillnaden mellan att avbilda och ge form. Det var en fot som jag gjorde. Den har jag faktiskt kvar. Då minns jag glädjen, att det hände något mer, hur valvet såg ut, en blick på det som gjorde att det kändes annorlunda. Detta var mitt tredje år i skolan. Jag har egentligen brytt mig mer om det sedan efteråt. Då tyckte jag det var roligt men nu när jag tittar på det så förstår jag att jag fattade något. Man kan se något bakåt, att det faktiskt finns en slags konsekvens. Skulle man ha bestämd sig för konsekvensen så hade den inte funnits där.

 

Och kanske riskerat att bli väldigt konstruerad och rigid?

 

Ja, ”Det här tänker jag aldrig ändra på”

 

Ett långt konstnärskap är ju psykoanalytiskt betingat? Att man inte alltid vet varför man varit så fixerad vid något.

 

Det tror jag absolut.

 

Varför till exempel du varit så upptagen vid trädet.

 

Ja, 40 år med trädet!

 

Just oxeln är ett väldigt tåligt träd, ett slags urträd i Norden.

 

Det är därför det klarar av Gotland, ståendes vid stränderna. Helt utsatta.

evalange-mikaelolsson9469-70

Eva Langes ateljé våren 2020. Foto: Mikael Olsson

evalange-mikaelolsson9474-75

Eva Langes ateljé våren 2020. Foto: Mikael Olsson

Det finns så mycket med trädet. Bibliskt, historiskt. Men om vi går bort från själva formen, och istället ser på materialet till detta editionsverk. Vad betyder alabaster för dig?

 

Jag har ju gjort denna skulptur först i lera och sedan gjutit den i gips. Och sedan när jag hade gjort denna så började jag jobba lite i alabaster. Det var mycket för att jag inte ville att de skulle kunna gå sönder. Ganska snabbt upptäckte jag att gips och alabaster har något gemensamt. Och alabaster är faktiskt gips. Det är inte sten, inte marmor. I Italien kallas den ”Den döda stenen”. Det tycker jag är fel.

 

Alabaster kan ha många olika nyanser? Men du omger dig gärna med den vita?

 

Helst gör jag det. Men det finns en portugisisk som är rosa som jag fick några bitar av. Tyvärr sämre kvalitet, den gick sönder i hörnen. Men den var skimrande. Jag gjorde en låda som jag ställde en annan skulptur i. Jag tror inte jag vill ha den rosa. Men jag arbetar gärna med rosa lera. Och den är vacker. Gipsen finns och leran finns, terrakottan var det första materialet vid sidan av gipset som jag siktade mot eftersom man inte kunde lämna ifrån sig gipser.

 

Du menar traditionellt sett att det är ett skissmaterial?

 

Men nu gör jag det, ja om man tänker sig att om man ska ställa ut så är inte gipser en stor framgång. Nu spelar det inte längre någon roll. Men det är skönt med något med tyngd i sig.

 

Ja, som det lilla trädet som trots att den är liten känns så rejäl och kraftig i uttrycket. Jag tycker ju även att den liknar en kalk. Du tecknar också på den?

 

Jag filar på den, när jag inte tycker det tillräckligt rakt. Jag tycker det är skönt när man jobbar med gips att det finns spår och tecken kvar av verktygen. Också med alabastern. När jag får tillbaka en skulptur från Volterra där de görs så är den nästan helt blank. Och då måste jag bryta ner det blanka.

evalange-mikaelolsson9463-64

Eva Langes ateljé våren 2020. Foto: Mikael Olsson

Varför vill du inte ha det blanka?

 

Jag tycker det blir sliskigt! Även när jag får tillbaka en skulptur från Italien, och då har jag ju visserligen skickat ner mitt original, så är den ändå inte riktigt min före jag har gått över den helt och hållet. Först tänker jag, åh vad bra det är men efter en stund så tänker jag, nej, detta är inte alls bra. Så då måste jag gå över dem med små fina verktyg, och ändra lite. Det finns en kul bild på mig, en stor skulptur skulle fraktas till en utställning men jag står där in i det sista och slipar.

 

Du tecknar också rent faktiskt på dina pelare?

 

Det är av praktiska skäl, jag vill ha regnet, strålarna och det enklaste sättet, efter att ha försökt rista, för att få det riktigt tunt och rakt var blyertsstrecket det bästa. Och det är jätteroligt att teckna på gipsen! Och att måla på. Ett tips till akvarellmålare är att måla på gips.

 

Jag tänker på hur konkret tecknandet blir ett tecken, som på dina pelare. Det räcker med dessa tunna streck för en förnimmelse av något uthugget i sten, något format. Och blyerts som är så efemärt. Jag tänker osökt på din relation till Grekland, till allt klassiskt. Har du rest mycket dit?

 

Jag var på en viktig resa dit när jag var 19 år. Och det är den kykladiska konsten jag bryr mig om, den senklassiska konsten bryr jag mig inte om alls. Men det är fram till 500 f.kr när man ser hur kontraposten utvecklas, från det strama och pelarlika till det får sitt kontrapost-uttryck ordentligt och det kom senare. Men det är inte det som intresserat mig utan det är den sammanhållna formen. Jag var rätt mycket på museet i Aten och det betydde helt enkelt väldigt mycket för mig. Och sen var det något med att jag inte tyckte om det klassiska! Det fanns ett motstånd inom mig, och det kan ha haft med den där läraren att göra.

 

Lite subversivt av dig? Eftersom det varit så viktigt med det senklassiska inom konstutbildningar.

 

Ja, alla gubbansikten och så. Det finns en vidlyftighet efter det kykladiska. Nästa steg bakåt blir ju Egypten. Det innhåller en stramhet men det fattas ju ingenting, man söker inte efter något mer. Det är inte förenklat. Det är kompakt och klart. Pang!

 

Det är så jag vill se din konst, för när jag läser om dig så säger till exempel någon att man måste lyssna noggrant. Och det ska man ju göra, och titta noggrant men det får det att låta som om verken inte har en hög röst. Och jag tycker inte du viskar. Detta lilla träd vi tar fram för SAK, det talar väldigt högt. Det är en komplett form.

 

När jag såg din utställning på Konstakademien hösten 2019 började jag tänka på din relation till marken och luften. Du arbetade med stora bågar som skar luften. Många verk i rymden. Hur tänker du kring tyngden neråt eller att de skjuter uppåt?

 

Det har att göra med platsen, det är avgörande. Jag tänker på min offentliga utsmyckning i Helsingfors, vid Svenska teatern. Jag har jobbat med cirkeln och ringen men haft dessa liggandes på marken. Det var ingen rolig plats för min utsmyckning, det gav inget större uttryck. Något måste därför uppåt, jag ville markera platsen, ingången till teatern. Så jag lyfte upp dessa former från marken. Man måste undersöka platsen grundligt. Tre komponenter, beställaren, platsen och konstnären. Alla dessa delar måste nå samförstånd. Vissa skulpturer kan man kanske ställa var som helst men det är egentligen platsen som man måste lyssna på.

 

Vilket var det första offentliga uppdrag du gjorde?

 

Haha, det vill jag inte säga. Jag tror jag gick näst sista året och det var väl någon tävling. Jag fick göra ett verk till Västberga yrkesskola utomhus. Den är gjuten i betong, den kanske inte är så tokig som jag alltid tänkt.

 

Står den kvar?

 

Jag tror det.

 

Nu kommer du locka SAK:s medlemmar att åka ut och titta!

 

Hur tänker du på det fortsatta livet för din konst? Ditt träd kommer ju att hamna i tjugo olika hem.

 

Jag tänker nog inte på det. Men nu när jag får frågan undrar jag ju över många verks nya hemvist. Jag saknar ofta mina verk. Men när det gäller skulptur så har man fördelen att ha kvar en modell. Saknaden blir inte på samma sätt. Jag har ibland sagt nej till att sälja för jag vet att saknaden kommer bli för stor.

 

Eva Lange (f 1935) bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack och Kungliga Konsthögskolan 1959-64. Lange har bland annat haft separatutställningar på Konstakademien i Stockholm, Skövde Konsthall och Södertälje Konsthall. Hon är representerad i samlingarna på bl.a. Moderna Museet och Nationalmuseum i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Hon har gjort ett flertal offentliga gestaltningar.

evalange-mikaelolsson9504

Eva Lange och Sara Walker Foto: Mikael Olsson