Rafaël Rozendaal på Galleri Pictura

rafael2Jag ska vara våghalsig nog och redan nu utse vad som troligen kommer att bli min favorit bland höstens konstutställningar. Det är det lilla studentgalleriet Pictura i Lund som har vågat sig på det svåra stycket med att visa nätkonst på ett galleri och som lyckats fullständigt med bedriften. Den är den holländska konstnären Rafaël Rozendaals som har förvandlat nätkonstverket www.hybridmoment.com till installationen ”Perfect Vacuum”. En installation som består av tre datorer med projektorer som visar en psykedelisk, färggrann och suggestiv animation på tre väggar. Besökarna kan styra hastigheten i animationen genom att föra muspekaren längs med skärmen. Det pulserande färgmåleriet ref lekteras sedan i speglarna som står uppställda längs väggarna och skapar i sin tur en flerdimensionell rymd där konstnären leker med vår uppfattning och gränsdragningar mellan den virtuella rymden, verkligheten och spegelvärlden. I bakgrunden hörs ett ljud som är hämtat från ett annat av Rozendaals närkonstverk www.moredarkness.com. Ett verk om består av en animation av en ändlös hissfärd med ett dovt stigande och fallande ljud som går in i varandra i en evig loop. Efter att ha tillbringar en tid i Rozendaals installation förstår man också titeln ”Perfect Vacuum” för det är ett meditativt verk som suger ut all stress och det känns som om man faller ner i ett hypnotiskt tillstånd, ett vakuum mellan olika verklighetsplan, någonstans mellan verklighet och virtualitet. Det är en installation som i alla fall jag skulle kunna tillbringar lång tid i. 

rafael3Rozendaal brukar räknas till Neen-konstnärerna. Neen är en konstform som skapades av Miltos Manetas år 2000 då också Neens manifest presenterade. Gemensamt för Neen konstnärerna är att de använder sig av hemsidor, animationer och Flash-konstverk . I början av på 2000-talet var Flash något nytt och unikt, det var ett enkelt program som man kunde använda för att skapa animationer och interaktiva målningar. Idag är Flash status inte lika dominerande och frågan är väl vad som kommer att hända med detta verktyg inom några år, men det finns fortfarande många konstnärer som liksom Rozendaal skapar sin nätbaserad konst med hjälp av Flash. Mer om Neen och deras manifest kan man läsa i artikeln Neen och konstens mirakel här på Konsten.   

Speciellt bortskämda är vi nu inte i Sverige med utställningar med nätkonst så  det är imponerande att ett ideellt studentgalleri som Pictura kan visa den första separatutställningen i Sverige med en känd nätkonstnär som Rozendaals. Ambitionsnivån i galleriet är högt satt och redan en vecka efter vernissaget ska man arrangera en Skype-performance med internationella konstnärer som Jon Rafman (Can), Anne de Vries(NL) och Mai Ueda (Jap). Bara idén med en Skype-performance där man knyter ihop konstnärer från hela världen är värt ett besök till galleriet. Satsningarna på nätbaserad konst lär inte ta slut där, under hösten kommer man att presentera fler intressanta projekt. 

Adress: Svartbrödersgatan 3, Lund
Utställningen pågår under perioden 17/9 – 9/10

Mathias Jansson (text), Galleri Pictura (foto)

Bookmark and Share

”Thrice Upon a Time” på Magasin 3

Magasin3_barthMagasin 3 drog igång verksamheten för snart 25 år sedan, 1987, och har sedan dess etablerat sig som en av landets starkaste aktörer när det gäller exponering av svensk och utländsk samtida konst. Numera är man också (via diverse curatoriska samarbeten) internationellt välförankrad, vilket gör att binamnet ”Stockholm konsthall” känns ganska trångt, även om det var kaxigt när det en gång myntades och Stockholm faktiskt inte hade någon konsthall. Att Magasin 3 är en helt privatfinansierad verksamhet med Robert Weils pengar i ryggen har kanske stött de mest renläriga kulturradikalerna, men är inget nytt ens i den offentligfinansierade kulturens Sverige. Institutioner som Thielska Galleriet, Waldemarsudde och Liljevalchs konsthall har sitt ursprung i privata initiativ. Detsamma gäller även nya spelare på banan som Bonniers Konsthall.

Det som skiljer Magasin 3 från många andra konsthallar (privata såväl som offentliga) är emellertid att man alltsedan starten förvärvat konst, och med åren skaffat sig en samling som med råge spöar de flesta samtidskonstmuseer i närområdet. Man har regelbundet plockat fram verk ur magasinen och visat dem, men aldrig i det riktigt stora formatet. Inte förrän nu, vill säga. Utställningens titel ”Thrice Upon a Time” refererar till James P. Hogans science fiction-roman från 1980, som till stor del handlar om möjligheten att skicka meddelanden – inte människor eller föremål – fram och tillbaka i tiden. Ungefär detta har varit utgångspunkten när Magasin 3:s curatorer Richard Julin, Elisabeth Millqvist och Tessa Praun valt verk ur den stora samlingen utifrån sina respektive perspektiv. ”It’s about stories, not objects” lyder den Hogan-inspirerade devis som Magasin 3 valt för sin höstutställning. Man kan mycket väl betrakta ”Thrice Upon a Time” som en slags tidskapsel, med vars hjälp vi kan sända och ta emot signaler från den moderna konsthistoria som utvecklats inför våra ögon under de senaste 50 åren.

Curatortrion har laborerat med tre pedagogiska infallsvinklar, som inte är så helt lätta att beskriva: porträtt/landskap, arkitektur och samlandet som verksamhet och livsstil. Säkerligen har de tre temauppslagen varit av stor vikt när curatorerna navigerat sig mellan de över 200 verken, men frågan är hur relevant de är för besökaren? Den generösa mångfald som utställningen utstrålar överglänser helt och hållet alla försök att skapa berättarstrukturer i utställningslokalerna, även om man givetvis kan känna sig lite extra intelligent av att exempelvis upptäcka likheterna mellan Carl Fredrik Hills och Christine Ödlunds teckningar. Annars känns just inkluderandet av enskilda äldre verk av konstnärer som Bror Hjorth, Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson som utställningens enda riktigt svaga punkt. Att låta samtida konst möta äldre konst är ett ganska trött grepp, speciellt som de äldre verk Magasin 3 visar inte tillhör samma toppklass som de samtida verken.

Magasin3_RitsonMer intressanta är de dialoger som, helt oberoende av tematik, uppstår mellan de samtida verken. Den som vant sig vid (och uppskattar) Gunnel Wåhlstrands hyperrealistiska tuschlaveringar med utgångspunkt i gamla familjeporträtt får en ny dimension öppnad för sig när hennes bilder konfronteras med Cindy Shermans visuella identitetsspel, där avsikten lika mycket är att dölja som att avslöja. Att låta Jockum Nordström och Carl Hammoud vända ut-och-in på konstnärens fysiska livsrum med hjälp av en egenartad form av pappslöjd och också ett fascinerande drama, fångat i ögonblicket på ett sätt som jag tidigare inte sett göras i någon enskild galleriutställning. Och så finns där givetvis favoriter i repris, som Johan Thurfjells suggestiva brobygge i miniatyr och Håkan Rehnbergs strama metallobjekt från den svenska samtidskonstens pionjärtid i början av 80-talet.

Det hedrar curatorerna att man inte låtit antalet utvalda verk av en enskild konstnär styras utifrån bedömningen av hur känd vederbörande är. Att en i dessa sammanhang relativt okänd konstnär som Christine Ödlund får ta så pass stor plats är överraskande men positivt, inte minst för dem som missade hennes starka separatutställning förra året hos Christian Larsen. En annan konstnär som fått mycket stort utrymme är Uta Barth, som vid ett flertal tillfällen ställt ut hos Andréhn-Schiptjenko men aldrig gått hem riktigt hos den svenska publiken. Förhoppningsvis kan hennes framträdande i ”Thrice Upon a Time” råda bot på den saken. Antalet visade verk matchar gott och väl en hel separatutställning, och poängterar med eftertryck Barths betydelsefulla och inträngande konstnärskap. Ã… andra sidan kan det ibland bli lite för mycket av det goda: Jockum Nordström är en bra konstnär, men dryga dussintalet verk känns som alltför många, speciellt som han exponeras ganska flitigt till vardags.

”Thrice Upon a Time” är en utställning som har goda möjligheter att bli en fenomenal utgångspunkt för konstbildning av det klassiska slaget. Här kan var och en snitsla sin egen bana, och går man bort sig finns hjälp att få – till en viss gräns. Jag förblir därför något undrande över den (gratis) tabloidtidning som åtföljer utställningen. Att få största möjliga spridning för utställningsinformationen är i och för sig en vällovlig ambition, men ”Thrice Upon a Time” är en unik och gedigen satsning som förtjänat en ordentlig katalog av det slag Magasin 3 brukar skämma bort oss med. Och man hade gärna kunnat ta betalt för den.

Bilder (uppifrån och ned): Uta Barth (foto: Christer Carlsson/Andréhn-Schiptjenko), Boo Ritson (foto: Magasin 3)

Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/9 – 12/12

Anders Olofsson (text), Photo credits (se ovan)

Bookmark and Share

Niclas Albinsson på Passagen Linköpings konsthall

ryttarePassagen Linköpings konsthall har funnit en bra balans i sitt utställningsprogram: kända och etablerade konstnärer ställs ofta ut, men en eller ett par utställningar per år ägnas också åt konst med någon form av lokal förankring. Sommaren inleddes av Jacob Dahlgren och Johan Löfgren medan hösten långsamt närmas med en utställning av linköpingsfotografen Niclas Albinsson. Hans fotografiska berättelse ”The Last Rejoneador?” omfattar ett tjugotal fotografier och, som en bonus, en kort dokumentärfilm vari han porträtterar den spanske tjurfäktaren Antonio Domecq och dennes familj, som i flera generationer har ägnat sig åt tjurfäktning, denna ömsom bestialiska och ömsom fascinerande tradition, som numera är rätt så kontroversiellt, till och med i Spanien. Utställningens bästa nummer är några lätt romantiserande svartvita fotografier, där tjurfäktningens historiska och rituella sidor framträder. I övrigt saknar bilderna såväl djup som intimitet. Och från Niclas Albinssons personliga drivkraft, som sägs ligga bakom projektet, finns knappt några spår: en ogenomtränglig barriär tycks snarare skilja subjekt från objekt, vilket medför att ett svar på utställningens huvudsakliga frågeställning – vad är det som gör tjurfäktning så speciellt? – aldrig presenteras. Det låter förvisso som en kliché, men en kylig distans har svept in bilderna. Men på något lustigt sätt blir man ändå berörd av ämnet i denna fotoutställning – oavsett om man blir förskräckt, fascinerad eller rent av förbannad av dess grymma motiv.

Adress: Stora torget 2, Linköping
Utställningen pågår under perioden 14/8 – 25/9

Mikael Andersson (text), Passagen (foto)

Bookmark and Share

Felix Gmelin på Milliken Gallery

gmelinAtt kliva in i utställningen är att till hälften resa bakåt i tiden. Att å ena sidan förloras i ett nostalgiskt dunkel, å andra sidan vara stadigt grundad i nuet. När ”The anti-father” nu visas på Milliken Gallery, är det tredje gången Felix Gmelin ställer ut i lokalerna. En dubbel återkomst i bemärkelsen att konstnären tematiskt även återvänder till sin far och den generation av efterkrigsaktivister han tillhörde. Här rasslar av gamla diabildskaruseller, flimrar om TV-apparater och kornas världen genom gamla VHS-filmer. Med utgångspunkt i det material fadern – teoretikern och filmmakaren – efterlämnade vid sin död, söker Gmelin fragmentera, omstrukturera och på så sätt förstå sin fars vänsterradikala världsbild. Det sker genom oljemålningar av frysta ögonblick, av utskrifter som bearbetas, av videofilmer som ges nya sammanhang; genom att med tillägg, ditmålningar och i fyllningar försiktigt försiktig sammansmälta det gångna och det som är.   

Inom nyhetsjournalistiken talar man ibland om tre budord: det ska vara sant, det ska vara relevant, det ska vara allmängiltigt. Det är intressant att för en stund applicera dessa på ”The anti-father”. Inte för att konst i allmänhet eller Gmelin i synnerhet är bundna till detta ramverk. Snarare för att de aktuella verken rymmer dessa tre uppmaningar om förhållningssätt till det man skapar alldeles under ytan, som stillsamma funderingar i mellanrummet mellan det medvetna och det omedvetna. Gmelin balanserar mellan det personliga och politiska, mellan den lilla världen och den stora. Han tycks undersöka relevansen i sin fars arbete, huruvida de ideal och visioner denne eftersträvade kan förmå överleva i samtiden. Om dekonstruering och nykategorisering kan förankra verken i nuet, eller enbart är att ägna sig åt konstgjord andning. Detta syns bland annat i ”An attempt to finish my father’s feminist Edourd Manet”, där Gmelin dels visar upp den film där hans far vänt på könsrollerna i en återkonstruktion av Manets ”Le Déjeuner sur l’Herbe”, dels en egen mixed-media där han låtit trycka en fryst sekvens ur filmen på duk för att sedan bearbeta den i olja. Behövs den här typen av genusperspektiv på konsten idag, eller är det en naiv produkt av en svunnen tidsepok?

Just kombinationen video och olja är typisk för Gmelin, som från början är utbildad i på Kungl. Konstakademien i Stockholm. I ”The anti-father” ger han sig genom oljemålningar på att slutföra en del av sin fars arbeten, pragmatiskt titulerade som ”An attempt to…”. Här samspelar även galleriets dovt belysta, fönsterlösa lokaler fint med känslan i verken. Titeln ”The anti-father” antyder att här sker ett våldsamt fadersuppror, men den syftar i själva verket på ett kärleksfullt ifrågasättande. Felix Gmelin tycks söka motsatsen, anti, för att därmed komma närmare kärnan. Med de oändliga bearbetningsmöjligheter som öppnar sig i arkiveringsarbetet, tycks han fråga vilken sortering som ger den verkligaste helheten. Och om en sådan ens finns. Här framträder en sympatisk och lågmäld bild av en person och en era, kryddat med en stillsam humor. Och en sympatisk inställning om att frågornas svar inte alltid är så självklara.

Adress: Luntmakargatan 78, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/8 – 2/10

Sara Skoglund (text), Milliken Gallery (foto)

Bookmark and Share

Nathalie Djurberg på Kristianstads konsthall

djurberg2Ett svart skynke är det första som möter besökaren. Bakom döljer sig ett utställningsrum där man liksom kulan i ett labyrintspel – dock utan lutande golv och strategiskt utplacerade hål att trilla ner i – kan gå runt och titta på filmerna som projiceras direkt mot de vitmålade väggarna. Över hela tillställningen ligger en ljudmatta med uppskruvad musik komponerad av Hans Berg. Den som redan är bekant med konstnärens leranimationer, vilka stundtals är som värsta splatterfilmen, vet vad som väntar.

Sedan Nathalie Djurberg gick ut Malmö Konsthögskola 2002 har det hunnit rinna mycket vatten under broarna. Hennes internationella genombrott kom med ”Tiger licking girl’ s butt” (2004) som visades på Rooseum 2005 och året därpå vid konstbiennalen i Berlin. Därefter har hennes karriär varit något av en framgångssaga med det ena fina priset efter det andra; från Carnegie Art Award och DN: s kulturpris till Silverlejonet för mest lovande unga konstnär som delades ut på Venedigbiennalen förra året. Då ställdes hennes filmer ut i ett dunkelt upplyst rum i vad som förut var den italienska paviljongen i Giardiniområdet, tillsammans med en skulpturinstallation. Denna skog av meterhöga växter i lera med högglansig yta som har beskrivits som en slags förvriden Edens lustgård visas inte i Kristianstads konsthall. Däremot finns filmtrilogin ”The Experiment” (2009) med bland utställningens sammanlagt elva filmer. ”Greed”, ”Forest” och ”Cave” skapades inför Venedigbiennalen. Men innehållet i den första delen av trilogin, där tre katolska präster turas om att försöka tvinga in en naken flicka under sina prästrockar, visade sig bli rykande aktuellt. Avslöjanden om katolska prästers övergrepp mot barn fortsätter att än i dag nå offentligheten.

De surrealistiska konstfilmerna skildrar en värld där alla etiska fördämningar har brustit. Barndomens mardrömmar har långt mer än besannats, något som alltså inte är allt för långt borta från vår egen verklighet. Många har ett starkt sexuellt, för att inte säga pornografiskt, innehåll. Visst kan man bli lite trött på att det stundtals verkar krävas av en konstnär att ha någon form av pornografiskt inslag i sin konst för att röna framgång inom konstvärlden och få uppmärksamhet i media. Men i Nathalie Djurbergs fall rör det sig inte om något tomt effektsökeri. Förutom att hennes leranimationer håller en hög kvalitet vågar hon ta upp känsliga ämnen som vanligtvis sopas under mattan. Det kan må vara sexuella övergrepp på barn, våld mot kvinnor, utnyttjande av djur, porrindustrin, den katolska kyrkans skenhelighet och kanske inte minst vår egen dubbelmoral. I ”We are not two we are one” (2008) kommer människans dubbelnatur tydligt fram. Huvudpersonen tycks inte blir kvitt den vargliknande varelsen som liksom ens sämre jag sitter fast på ryggen och tycks ha släppt alla hämningar.

Nathalie Djurberg skyggar med andra ord inte för att synliggöra människans mörkare sidor. Makt, maktmissbruk och patriarkala förtryckarmekanismer, men också motståndet mot desamma, tycks vara ett genomgående tema. Fast trots det allt annat än subtila uttrycket rör det sig inte om någon rå avskalad realism. Berättelserna som är inbäddade i sagans och kostymfilmens förföriska estetik är inte sällan undanglidande till sin karaktär. Det är talande att grodan i filmen med titeln ”Utan titel” (för övrigt den enda filmen på utställningen som är från i år) trots en innerligt smäktande kyss aldrig förvandlas till en prins, utan bara fortsätter att vara just en groda som kladdar runt på den uppvaktade kvinnans kropp.

djurberg3Kanske är det vetskapen om ett innehåll fullt av groteska tvetydigheter men också absurd humor som får några av Nathalie Djurbergs oerhört skickligt utförda leranimationer att verka så harmlösa, utan att för den skull vara uddlösa. En sådan är ”I found myself alone”(2008). I den lever en liten porslinsfigur i form av en svart flicka iförd blommig balettmundering rövare på ett uppdukat kaffebord, som ser ut att vara taget från en högborgerlig 1800-talsmiljö. Porslinet är raka motsatsen till det funktionalistiska ideal som råder i de flesta svenska hem i dag. Barnsligt tafatt – något som kan ha att göra med att filmen är gjord i så kallad stop motion-teknik där flera stillbilder sammantaget skapar en rörlig ryckig filmsekvens – slirar hon omkring bland bakverken. Ett lätt tryck med en balettskoförsedd fot får den vita fyllningen mellan två svarta kex, misstänkt likt mini-oreos som går att köpa i varuhuset, att klämmas ut. Förutom blinkningen åt popkonsten går tanken till Marie Antoinettes försmak för makroner som fick ett så stort uppsving i samband med Sofia Coppolas film om henne 2006. Lika effektfullt blir det när den levande porslinsdockan i miniformat smetar in den i förhållande till henne själv gigantiskt stora vita kaffekannan med chokladsås, vilken liksom allt annat i hennes filmer är gjord av lera. I slutet av filmen när huvudpersonen verkar drunkna i marängswissen dyker tanken på det koloniala historiska arvet och den ojämna fördelningen av resurser i världen upp i mitt huvud. Ett verkligt förhållande som känns långt mer absurt än de absurditeter som skildras i konstnärens samhällskritiska men allt annat än politiskt korrekta filmer.

Som en kontrast mot denna söta film vilken rör sig i den högre finkulturella sfären kan ”Once removed from my mothers side” (2008) ställas. Moderns beteende där hon, i form av en asymmetriskt ihopsydd docka vilken går rakt emot alla rådande skönhetsideal, liksom en storvuxen pascha låter sig passas upp och smörjas in av en ängslig dotter, är så orimligt att det är svårt att hålla sig för skratt. Samtidigt får det en att tänka på omständigheter i livet där det snarare är barnen som får bära de vuxna än tvärtom, men också på hur snävt definierade de sociala normerna för hur en mor förväntas vara är. Förutom det många gånger problematiska psykologiska förhållandet mellan mor och dotter tangerar verket den äckelkonst som kännetecknar Paul McCarthy. Men det är långt ifrån den enda referens som kan kopplas till Nathalie Djurberg. I utställningstexten sätter Fredrik Liew in hennes konst i samma kontext som den absurda teatern med Bertold Brecht som den självklara huvudrollsinnehavaren. För att gå ännu längre tillbaka i tiden placerar han in henne i samma konsthistoriska tradition som Hieronymus Bosch (1450-1516) men jämför henne också med Niki de Saint Phalle, Marie-Louise Ekman och Lena Svedberg. Själv kommer jag framför allt att tänka på Henry J. Darger, på Elfride Jelineks bok ”Lust” och, för att brassa på med en musikalisk referens, Metallicas ”Enter Sandman”.

Det är som om Nathalie Djurberg står med ena foten i finkulturen och den andra i populärkulturen, vilket sedan blandats ihop till en konstsmet som hon gräddat i en alldeles egen form. När det gäller kopplingen till barnkulturen är det utöver leranimationer från 70-talets barnprogram på TVinte svårt att associera till den klassiska och numera av Tim Burton filmatiserade ”Alice i underlandet”, där den oskyldiga huvudpersonen faller ner i ett hål och hamnar i en absurd omvänd värld. En skillnad är att gränserna i Nathalie Djurbergs sagovärld är mer utsuddade; normalitet och absurditet smälter samman i en våldsam soppa där det inte alltid är så lätt att urskilja vad som är ont och vad som är gott, vem som är offer och vem som är förövare. En viss slagsida mot att det utsatta offret precis som i den goda sagan till slut får upprättelse, kan dock skönjas. Som när den uppskurna och sönderfläkta valen i ”Whales” (2009) i en sista dödsryckning hämnas genom att i ett nafs sluka både sin och den utnyttjade flickans manliga plågoande. Då infinner sig en känsla av att det trots allt kanske går att undvika att falla ner allt för djupt i existensens svarta hål, att man inte tvunget behöver gå alldeles vilse i vare sig livets eller konstens ibland till synes omöjliga labyrint. Glufs!

Adress: Stora torg, Kristianstad
Utställningen pågår under perioden 12/6 – 3/10

Lena Karlsson (text), Kristianstads konsthall (foto)

Bookmark and Share

Anselm Kiefer på Louisiana

kiefer2När Anselm Kiefer något försenad anländer till pressträffen på Louisiana Museum flockas fotograferna runt honom som han vore en Hollywoodstjärna. Kiefer är ett av de stora namnen på den internationella konsthimlen och en retrospektiv utställning med Kiefer kan knappas misslyckas, även om curatorn Anders Kold framhäver att det inte är en retrospektiv utställning i vanlig mening eftersom Kiefers konstnärskap ska ses som en helhet där trådarna och delarna från de olika perioderna hela tiden vävs in i varandra som en gemensam berättelse. Den stora frågan är väl snarare om Louisiana lyckats skapa något nytt och intressant som inte redan har visats när det gäller Kiefer. Jag tycker att man har har lyckats genom att erbjuda besökarna något nytt både i början och i slutet av utställningen, och i mitten har man behållit den stabila kärnan med de stora välkända målningarna.

Till utställningen på Louisiana har Kiefer producerat några nya målningar. ”Den sovande dalen” och Ӂkallan av den stora Björnen” från 2010 återfinns i början av utställningen. Det är stora landskap, som liknar vinterklädda vinodlingar med sina raka linjer mot horisonten. Det som skiljer de nya landskapen från de äldre är färgskalan som är något ljusare och går i vitt och grått. Skulpturen ”Solskeppet” i det första utställningsrummet är också ny. Motivet med de vissna solrosorna känner man förstås igen från tidigare verk av Kiefer, som målningen ”Sol Invictus” från 1995. Målningen finns också med i utställningen och består av en jättelik vissen solros som  regnar solrosfrön över en man som ligger och sover, eller som kanske rent utav är död, vid blommans rot. I skulpturen ”Solskeppet” återkommer de vissna solrosorna, de har i skulpturen klättrar ut ur de vita lådor som ligger staplade på varandra. Lådorna påminner om ett arkiv där frö- och växtprover lagras för framtida behov och forskning, men det är precis som om naturen höll på att fly från arkivet eller växa ut ur klassificeringssystemet. Naturen återerövrar sin vildhet genom sin starka växtkraft.

I början av 70-talet när Kiefer började sin konstnärliga karriär arbetade han mycket med konstnärsböcker. Ett stort urval av dessa böcker visas nu för första gången i Skandinavien. Att de sällan visas beror delvis på att de ingår i konstnärens privata samling. Redan i dessa tidiga verk finner man mycket av det som man har kommit att förknippa med Kiefers konstnärskap, blandningen av olika material, den svart-vit-grå färgskalan, organiska material som frön och blommor som infogas i verken, och de tredimensionella ytor som Kiefer bygger upp genom genom att infoga verkliga föremål som en sax eller spruta i böckerna. 

kiefer3Under 70-talet skapade Kiefer också serien ”Heroisches Sinnbild”, målningar i ljusa färger, med teatrala karaktärer där en man som gör Hitlerhälsningen återkommer på många bilder. Verken är inte direkt någon höjdare i hans karriär, och man får vara glad att han fortsatte att utveckla sitt måleri till den form som vi idag förknippar med Kiefer. I utställningen hittar vi naturligtvis många kända verk vars bildspråk är så typiskt för Kiefer, som ”Wohin wir uns wenden im Gewitter der Rosen, ist die nacht mit Dornen erhellt” (1998), där diktstrofen som är verkets titel också finns med i landskapet. Ett landskap med en äng fylld med rosor där Kiefer har använt sig av riktig taggtråd i målningen för att återskapa rosornas taggiga buskar. I verket”Für Paul Celan” hittar vi ännu ett landskap med rader av stolpar som påminner om träd som brutits av i midjehöjd, och längst fram i målningen hänger en vit sliten trädgårsdstol med en famn torra kvistar på sitsen. Att kombinera målningar med riktiga objekt som en stol eller kläder för att skapa en tredimensionell rumslighet är något som Robert Rauschenberg introducerade på 60-talet. Men att blanda in halm och solrosfrön och annat organiskt material i måleriet har blivit Kiefers speciella signum. När man ser Kiefers landskap kan man inte låta bli att undra om han brukar tillbringa vintrarna på den skånska slätten som också kännetecknas av de mörka, platta landskap. Hos Kiefer kan man nästan känna doften av höstens fuktiga lerjord i näsan och den strukturerade ytan i målningarna skulle man nätan vilja gräva ner fingrarna i.

Det går förstås inte att prata om Kiefers konstnärskap utan att nämna blyet som är en så viktig beståndsdel i hans konst. Blyet som har så många egenskaper från en giftig metall, till skydd mot radioaktiv strålning, blyet som varit en viktig ingrediens i äldre tiders färgtillverkning och så klart alkemisternas dröm om att förvandla bly till guld. I utställningen återfinns naturligtvis blyplanet ”Jason” som tillhör Louisiana egna samlingar. Annars ingår blyet främst i Kiefers målningar. Det grå blyet smälter färgmässigt in i Kiefers måleri och bli en symbolisk länk tillbaka i historien, men samtidigt är det en metall som bevarar och skyddar historien och berättelserna för framtiden. Den tyska historien och myterna är alltid närvarande i Kiefers bildvärld och går som en röd tråd i hans konstnärskap. På så sätt kan man se utställningens som kapitel i en bok där Kiefer väver samman en större bildväv än vad de enskilda verken var för sig förmedlar. Utställningen på Louisiana visar tydligt att Kiefer fortfarande är en av mest intressantaste konstnärerna i vår samtid, och att han dessutom är en fascinerande berättare.

Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk
Utställningen pågår under perioden 10/9 – 9/1 2011

Mathias Jansson (text), Louisiana (foto)

Bookmark and Share

Stephan Balkenhol på Lars Bohman Gallery

balkenhol1I en tillvaro präglad av ständiga intryck finns stunder då våra sinnen tenderar att slå på autopiloten. Vi navigerar genom världen med avstängd känsel, oseende blick, döva öron; otillgängligheten blir en skyddsmekanism mot det överflöd vi möter. I sådana stunder är det oftast inte de stora gesterna, de höga rösterna, de gälla färgerna som äger förmågan att punktera vår frånvarande sfär. För att nå fram krävs oftast långt mer subtila medel. 

Det första som möter en när man kliver över tröskeln till Lars Bohman Gallerys lokaler är just en sådan subtilitet, nämligen den mjuksvävande lukten av trä. Det känns uppfriskande, oväntat. Och ändå långtifrån ologiskt. När galleriet inleder höstsäsongen är det med nya verk av den tyska konstnären Stephan Balkenhol, gjorda i just olika träslag. Med en mjuk grovhet mejslar Balkenhol ut män och kvinnor ur stora stycken trä; reliefer, skulpturer, helfigurer och porträtt fyller salarna. Här ges även plats för skissartade kolporträtt.

Vad som är slående med Balkenhols verk är den känsla av frånvaro, bortavaro som människorna utstrålar; intetsägandet i deras blick. Kanske är både ”slående” och ”utstrålar” missvisande ordval, snarare handlar det om en slags intighet. Balkenhol lämnar sina skulpturer utan referenser, totalt avskalade av all identitet. Här finns inga nycklar om var de varit, vart de är på väg, vilka de är. Just denna avidentifikation möjliggör paradoxalt nog en identifikation; de är inga alls, och samtidigt var och en av oss. Som betraktare vill man in i verken; man söker svar på frågor om sammanhang och identitet, men när inga ingångar ges tvingas man istället vända blicken mot sig själv. Vilka är mina sammanhang, vilken min identitet? Hur förhåller jag mig till min omvärld, till mig själv?

balkenhol2Denna förmåga att ge även det mest vardagliga och stillsamma ett djup fungerar som bäst i skulpturerna. Skisserna saknar överlag – med undantag för ett berörande porträtt av en ung kvinna med ena ögat utsuddat – den allmängiltighet som skulpturerna äger, samtidigt som den nerv som ofta kännetecknar kolteckning inte heller riktigt infinner sig. Detsamma gäller relieferna. Kanske beror det på att ansikts- och kroppsuttrycken blir något stelare, mer arkaiska i reliefframställning och därmed ges en tydligare koppling till den tredimensionella konsttraditionen. Och kanske beror det på att färgvalen är djärvare här; avbildningarna ges mer karaktär och förlorar därmed magin i att skapas i betraktarens ögon.        

För utställningen är som starkast i det avidentifierade, när uttrycket skalas av och renodlas. Då tillåts det vara stillsamt, och blir därmed starkt. Då tillåts det vara allmängiltigt, och blir därmed personligt. Balkenhols skulpturer fungerar i sina bästa stunder som speglar. Efterlängtade sådana.

Adress: Karlavägen 16, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 27/ – 26/9

Sara Skoglund (text), Lars Bohman Gallery (foto)

Bookmark and Share

Gunilla Klingberg på Galerie Nordenhake

klingberg1Med sitt new age-material har Gunilla Klingberg gjort en väldigt politisk utställning. Eller ska vi säga att den är utompolitisk och på djupet handlar om gemenskap, bortom hierarkier och fördelningspolitik i termer av mitt och allas? Hur som helst, genom att få betraktaren att erfara ett annat rum och att förhålla sig till det gemensamma genom en relation av okunskap, förändrar den här utställningen ens relation till jordklotet och de närmaste.

Vi börjar med distortionen av rummet, eftersom den produceras även utan att man har tagit del av ”innehållet” i verken, och leder fram mot ett verk som heter bland annat heter ”interior collapse”, längst in i lokalen. Det röda rutmönstret som målats över golv, väggar och tak (Parallelareal Curry Lines, 2010) får galleriet att te sig betydligt mindre rätvinklig än det ter sig på planritningen, tryckt på affisch med ett likadant rött raster över, och placerad i en bunt på golvet.  Att se en karta över en ganska liten lokal som man ändå lätt överblickar i känns lite lustigt, som att se ett mikrokosmos i ett redan väldigt litet kosmos. På så sätt försluts lokalen faktiskt av att planritningen finns där, samtidigt som rastret indefinit förtsätter utöver den. Vill man få kontakt med utsidan är man alltså hänvisad till dessa linjer som förställer vinklarna i rummet.

Mitt ovanför en av linjernas skärningspunkter hänger en droppformad speglande pendel, eller lod . Stilla hänger den i alla fall, trots att den heter Perpetual Motion. Precis som planritningen omfattar den hela rummet är det här verket en del som inefattar helheten. Men inte utan att förställa rummet. Fönstret bakom mig avspeglas två gånger i den, dels i den stora nedre delen men sedan i den övre delen också, knappt igenkännbart. Det är en lite märklig upprepning på höjden, som om rummet kunde strålas ut i segment i rymden – men utan rörelse, eftesom de två skikten (den över och den undre spegelbilden) är helt samtidiga, utan ordningsföljd i tiden. En statisk rörelse upp från golvet, våningslager på vångingslager i det oändliga – och alla på gatunivå… I spegelbilden slätas också  skillnaden mellan golv och vägg ut, eftersom linjerna inte ser ut att böjas av skarven, utan opåverkade av dimensionsbytet löper vidare. Effekten blir att rummet vecklar ut sig i ett enda välvt plan i vilket taket omvandlas till en förlängning av väggen. På ett överraskande sätt fungerar rastret här precis som Rosalind Krauss skriver att de gör i den modernistiska konsten, nämligen genom att ta bort de realistiska dimensionerna och ersätta dem med en enda yta. Men här hos Klingberg tecknar ränderna i spegeln samtidigt en toppigt sfärisk form, med störst energi i toppen och botten där ränderna samlas; en sfärgeometri, utan räta vinklar och med andra möjliga vinkelsummor, ersätter den modernistiska plangeometrin, och påminner om att jorden inte är rätvinklig – om man inte betraktar den från ytnivå. 

klingberg2Den stora effekten produceras emellertid när man låter blicken sväva från det där spegelbildsrummet till den vridna stolen. För den står med två ben på golvet, två mot väggen, och bekräftar att rummet bara har en dimension, samtidigt som hela stolen har tvingats till en enorm vridning för att klara av det. Peter Cornell jämförde den med en futuristisk målning, och visst: stolen framträder som en händelse mer än som ett objekt, som en rörelse om än oändligt långsam. Man får den märkliga idén att det är i ens egen perception, i tre distinkta dimensioner och utan tid, som stolen har förvrängts och splittrats upp. Här, i övergången från droppen till stolen, bekräftas inte bara droppens perspektiv på ett märkligt vis, utan man är i tanken också en smula osäker på om man har lämnat det ena verket när man tittar på det andra, eller om de ligger i varandra, eller speglar varandra. Kanske visar de bara sanningen om varandra, som två vittnen som talar om och inför varandra, utan att någonting annat än deras trovärdighet kan styrka vad de säger. Det är samma kombination av slutenhet och oändlighet som finns i affischen. Det temat upprepas på ännu ett sätt,  nämligen det faktum att  det är svårt att inse hur  Perpetual Motion skulle kunna vara ett enskilt verk, skild från sin plats i just det här rummet. Den är ett mikrokosmos, men platsspecifikt. Men än om någonting annat påminner den om en mondad, som ju enligt Leibniz inte har någon kommunikation med någonting utanför den, ”inga fönster”, men lika fullt avspeglar hela världen på insidan av sig. Sluten och oändlig.

I nästa rum förtsätter rumslighetens omvandlingar med Supernova – Interior Collapse II. Det är en stjärnformad skulptur, vars sidor består av vanliga lägenhetsytor som förlorat sin ordning och dimension: bredvid varandra finns skåpdörrar, heltäckningsmattor och takdekorationer, utan att inta sina etablerade inbördes relationer. I stället sitter de alltså på en himlakropp, som i sig inte har något höger och vänster, upp och ned, fram och bak. I ett oändligt rum finns inte sådana dimensioner givna. Det faktum att det är en stjärna leder ju tankarna till rymden, och för ett ögonblick kan man drabbas av insikten att jorden svävar i detta oändliga rum, ja faktiskt att man mest har tomrum under fötterna. 

En sådan känsla är samtidgt en mycket avlägsen blick på världen. Och faktum är att alla de dessa ”mikrokosmos” som det har varit tal om har en likartad effekt: de distanserar en från omgivningen, allt ter sig smått, avlägset. I ett samtal med Fia Backström fick Klingberg höra att månfararna från alla länder efter sina resor hade svårt att förstå krig och maktkamper på jorden – allt sådant tedde sig onödigt och futtigt. Huvudpoängen med utställningen tror jag inte ligger i något budskap, men kanske i en erfarenhet av en sådan rymdfarares främlingsskap när man åter ”landar” i galleriet efter att ha känt rummets omvandlingar.

klingberg3Den erfarenheten gör att man inte kan tolka Klingbergs raster i termer av konfrontationen mellan vetenskaplig rationalitet och mysticism, som Krauss lyft fram och som Padraic E. Moore lyfter fram i sin utställningstext. Klingbergs raster markerar visserligen de sk. Currylinjerna, efter new age-auktoriteten Manfred Curry som var den som framställde insikten eller hypotesen om ett globalt rutmönster av energilinjer. (Ã… andra sidan, vilka krafter är inte lite mystiska? Newton själv var missnöjd med sin tanke på gravitationskraft, just eftersom den var mystisk.) För inte skickar man ut betraktaren i en annan rumslighet bara för att de ska återkomma och återta en position i en given hierarki. Och såväl vetenskap som flum är strängt ojämnlika sociala sammanhang, med sina professorer och andliga ledare. Snarare än att innesluta två varandra uteslutande kunskapsformer i samma form (rastret), tror jag att man ska förhålla sig till dem i en helt annan form, en ovetandets form.

Det är det som är öppningen till utställningens fiktion, ”Parallelareal”. Och lika fel som det är att relatera till en fiktion enligt kunskapens förhållningssätt – som både vetenskapen och new age gör anspråk på – lika fel är det att ta ställning för eller mot Currylinjer här. Man får se dem som givna bara, utan att veta eller tro något bestämt om dem, och se hur man då kan möta dem och andra människor i förhållande till dem. Denna epistemologiska likgiltighet har i alla fall den fördelen att vara egalitär. Vad ska man göra med dem, hur ska man erfara dem, hur ska man gå vidare? Om det vet ingen mer än någon annan; man får pröva sig fram, experimentera.

En annan egenskap hos flera av Klingbergs motiv, Currylinjer, månar, kanske stjärnor, är att vi är alla lika inför dem.  De påverkar oss likartat, oavsett vår bildningsnivå, plats i samhället, ekonomi osv. Det här gäller naturligtvis en massa saker (syre, gravitation osv.) men tanken här är: det skulle kunna gälla allt. Det skulle kunna gälla konsten till exempel, om det inte var så att vi redan hade kodat vilka erfarenheter av den som är giltiga, upprättat auktoriteter som varken är bättre eller sämre än professorer och gurus. Därför måste objekten dekontextualiseras och ryckas ur sina sammanhang och diskurser, precis som interiörens delar har dekontextualiserats i stjärskulpturen. Det gäller även konsten.

Något annat som händer i detta förhållningssätt, inom fiktionen, är att konstverken här på utställningen får en annan status. De, precis som Currylinjerna och månen – som också förekommer på utställningen – är varken privat eller offentlig egendom, utan gemensamma; månen är, som Klingberg sa i samtalet jag nyss nämnde, synlig för alla utan att för den skull vara en offentlig egendom: den är gemensam, den är för alla. Man har rätt att relatera hur man vill till den, yla mot den eller gå på den, eller omvandla den till en symbol. Man gör vad man kan.

Det där utgör den parallella realitet jag erfor på Klingbergs utställning. Den rymmer en kraftfull tanke på en annan världsordning, som är radikalt annorlunda utan att vara främmande – och som inte borde vara så djävla omöjlig att upprätta. På så vis får man en föraning om en politik, eller antipolitik, en jämlik gemenskap grundad på ovetande och gemensamma objekt. Det hela känns på samma gång väldigt handfast och som en blick från yttre rymden.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/8 – 3/10

Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galerie Nordenhake (foto)

Bookmark and Share

Bob Dylan och Bjørn Nørgaard på Statens Museum för Konst i Köpenhamn

dylanBob Dylans position som en av världen stora musiker är det ingen som ifrågasätter, men väntar även en lika hyllad karriär som konstnär? Statens Museum för Konst i Köpenhamn visar under hösten en utställning med målningar gjorda av Bob Dylan. Det är en serie som heter ”The Brazil Series”, och som består av fyrtio målningar skapade mellan 2009-2010. De visas nu för första gången för publik under hösten. Att musiker eller författare provar andra konstnärliga uttryck är inte ovanligt, men det brukar ofta vara med ganska skiftande framgångar. Det är därför jag kliver in i utställnings rummet med en sund skepsis men också med en gnutta nyfikenhet. Det första intrycket av utställningen är att här finns något av intresse. Det är tydliga målningar, som får mig att tänka lite på Matisses stora färgytor och tysk impressionism med sina tydliga konturer och stiliserade ansikten. Men efter ett tag märker jag att bilderna är platta, kompositionerna överdrivna, måleriet slarvigt och skissartat. Bra konst brukar bli bättre med tiden och upplevelsen växa till sig, men i Dylans fall är det tvärtom. Det första intrycket faller ganska snabbt bort och det känns som om han målat efter en mall och det här är mer frågan om kvantitet än kvalitet. Hade konstnären hetat något annat än Bob Dylan skulle han knappast fått ställa ut på Statens Museum för Kunst med dem här målningarna. Någon publikrusning var det inte heller på invigningsdagen, så förhoppningsvis låter inte publiken luras så lättvindligt av denna populistiska utställning.

norgaardOm man efter Dylanutställningen går ner till den andra temporära utställningen i bygggnaden med Bjørn Nørgaard så får man en bra mätsticka på vad som skiljer bra konst från dålig konst. Nørgaards stora installation ”Re-modelling the world” är ett komplext verk i flera avdelningar som spänner sig över hela hans konstnärskap. Det är gott om referenser till konsthistorien med spännande och oväntade infall och kopplingar. I den sista nattvarden, finns ett bord där de tolv lärjungarna symboliseras med 12 nakna glödlampor och Jesus själv är ett glas vin och ett bröd med en termometer instucken, Jesus kropp och blod. Här finns också en utveckling av Davids berömda målning ”Marats död” och många, många fler verk. ”Re-modelling the world” är en utställning som inte vill ta slut utan som man bär med sig efteråt och tänker på, man känner också ett behov att komma tillbaka och ta in nya intryck och upplevelser. Precis som bra konst växer verken med tiden och gör att man ser världen på ett lite annorlunda sätt efteråt, medan i fallet med Bob Dylan känns det snarare som om man slösat bort sin tid.

Adress: Sølvgade 48-50, Köpenhamn
Utställningarna pågår under perioden 4/9 30/1 2011 (Dylan), 16/4 – 24/10 (Nørgaard)

Mathias Jansson (text), Statens Museum for Kunst (foto)

Bookmark and Share

Lars Brunström på Krognoshuset

BrunstromDet är trångt i de smala stentrapporna i det medeltida Krognoshuset i Lund när konstföreningen Aura håller vernissage för Lars Brunströms utställning ”Animated nature”. Mer luft är det mellan konstverken som placerats i varsitt rum i den tornliknande byggnaden.

De rörliga skulpturerna föreställer olika djur och är tillverkade i material som latex, silikon eller polymerlera (plastlera). Rörelserna skapas på mekanisk väg. Ofta förvanskar, upprepar eller förlänger konstnären ett enskilt rörelsemönster i tid. Strävan att dra ut essensen av rörelsen blir särskilt tydlig i verket ”bufo, bufo, vanlig padda” som visas i källaren. Uppställda på rad bakom varandra har var och en av de sex paddorna i skulpturserien, liksom i ett enda gemensamt hopp, stannat upp i en fryst rörelse. En av dem svävar med hjälp av magnetism fritt i luften.

Högst upp i Krognoshuset finns en annan installation där två kaniner på mekanisk väg gör vad kaniner kanske mest är kända för att göra. Den humoristiska skildringen blir samtidigt en illustration över den mest primitiva och djuriska av rörelser.

I rummet precis vid entrén rör sig någonting på väggen. Vid en närmare betraktelse visar det sig vara en konstgjord vit geckoödla som enligt ett visst rörelsemönster kryper omkring mot det vita underlaget. Utöver färglösheten skiljer den sig från en verklig geckoödla genom att inte ge ifrån sig något läte. Så strävar inte Lars Brunström efter att skapa en naturupplevelse eller en kopia av skulpturernas naturliga förlagor utan, som han själv uttrycker det på sin hemsida, vill han skapa ”en extrem långt ifrån det naturliga”. Det lyckas han riktigt bra med.

Adress: Konstföreningen Aura, Mårtenstorget, Lund
Utställningen pågår under perioden 4/9 – 10/10

Lena Karlsson (text), Lars Brunström (foto)

Bookmark and Share