Ida Ekblad på Bonniers konsthall

IdaEkblad_12_dlIda Ekblad är en ung konstnär från Norge som inte låter sig begränsas av någonting. Hon målar, skulpterar, installerar, filmar, dansar, reciterar egna dikter, gör performance, ljudkonst och samarbetar med andra i ett och samma andetag. I det expressiva måleri, skulpturer och reliefer som hon visar på Bonniers Konsthall finns referenser till både modernism och postmodernism. Inget av det känns speciellt nyskapande eller utmanande i sig självt. Det gör inte heller det faktum att hon jobbar på plats och letar material i containrar och skrotupplag. Relieferna av saker hon hittat och gjutit in i kvadratmeterstora färgade betongblock (plastkorkar, snören, metallbitar och i bästa fall gamla skrotade cymbaler) är provocerande omärkvärdiga. Precis som skulpturerna som är nästan för snälla för att vara gjorda av skrot och lite stelt uppställda likt lekställningar i en lekpark från 60-talet. Ändå blir man intresserad av hennes spontanitet och öppenhet för högt och lågt. Den grund i graffiti-, ungdoms- och populärkultur som Ida Ekblad har reflekteras i sättet hon kombinerar i stort sett allt och vad som helst på. Hur ett metallrör släpas runt i lokalen av hennes samarbetspartner sedan 10 år, Nils Bech, och ger ett märkligt ljud ifrån sig, hur hon läser en egenkomponerad dikt, hur de olika gesterna, materialen, ytorna ger resonans åt varandra.

IdaEkblad_22_dlDet finns något farligt eller kanske till och med smärtsamt i att balansera på gränsen till banalitet. Att lägga till så lite som möjligt, säga så lite som möjligt, för att det som sägs ska bli så rent som möjligt kräver säkert både mod, tålamod och styrka. Samtidigt som hon helt fräckt tar för sig och kombinerar hur hon vill och behöver verkar hon å andra sidan oskyldig och naiv i sina presentationer. Namnet på utställningen – ”Digging. Treasure.” – surrar irriterande runt i bakhuvet. Digging punkt treasure? Varför finns punkten där? Och varför inte trash i stället för treasure? Det är ju trots allt sopor? Och är det inte lite väl banalt att referera till sopor och konst som glömda eller gömda skatter? Eller menas att skapandet är ett sätt att gräva efter skatter? Eller är de färdiga konstverken skatten? Eller är det ett ställningstagande, att vägra vara så garvad, cynisk och bitter att man hittar mer mening och skönhet i trash än treasure? Att hon är skyldig till att vara oskyldig? Eller är det ett ställningstagande mot massproduktion och överföd och för återvinning? Trots mina småsura hjärnspöken platsar och behövs utställningen här i Stockholms samtidskonstliv. För att hon visar att man kan hålla på med allt samtidigt och för det sätt hon håller fötterna i en slags glatt återupplivad modernistisk konstsyn.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 27/8 – 24/10

Maria Johansson (text), Bonniers Konsthall (foto)

Bookmark and Share

Lisa Jonasson på Kulturhuset

Lisa-Jonasson-vitb400Lisa Jonasson är mig veterligt världens enda konstnär som har en egen biennal. Biennalen – som numera är ett evenemang med viss kultstatus i konstvärlden – tillkom som en kaxig reaktion mot konstetablissemangets fixering vid Stora Utställningar och Unga Stjärnor. Jonasson är onekligen rätt kvinna för uppgiften, orädd och med en väl utvecklad verbal förmåga. Men hon odlar även en mindre expressiv sida. På Kulturhuset i Stockholm intar hon det nya Lilla Galleriet, beläget i gatuplanet på ett hopplöst ställe där bibliotekshyllor, kaffebar och Internetterminaler kämpar med varandra om besökarnas uppmärksamhet. Så det finns en viss risk att Jonassons utställning går besökaren förbi (särskilt som Kulturhuset inte är helt och hållet att lita på när det gäller skyltningen av de egna evenemangen).

Jonasson tar sig an en mytisk värld med hjälp av papper, sax och lim. Tekniken är sympatiskt low-key, men något glatt hemmasnickeri är det inte tal om. Jonasson tar oss med in i en värld där människor, djur och mytologiska väsen lever i symbios med varandra på gott och ont. På ett plan tycks ständigt rituella excesser av olika slag pågå, kroppar och identiteter byter plats med varandra på ett slumpartat sätt. Ibland uppstår mutationer, som i sin tur blir utgångspunkt för en ny utvecklingslinje i bilderna. Jonassons myller av figurer i glada färger kan ge sken av sorglöshet och avsaknad av komplexitet. Så är det förstås inte. Bakom den skenbara spontaniteten som förefaller styra hennes skapande finns ett skarpt intellekt som betraktar världen omkring oss med kritisk distans. Lisa Jonassons lek med myternas ikonografi speglar vår eviga längtan efter att få tillvaron förklarad för oss.

Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/8 – 7/11

Anders Olofsson (text), Kulturhuset (foto)

Bookmark and Share

Sunniva McAlinden på S.P.G.

mcalinden1Den österrikiske författaren Hermann Broch skall vid ett tillfälle ha sagt att all konst egentligen strävar efter samma sak: att besvärja döden. Inför vetskapen om vår egen fysiska existens ändlighet är det inte underligt om vi – oavsett om vi råkar vara konstnärer eller ej – stundom klamrar oss fast vid idéer och strukturer som skapar en tydlig fasthet i tillvaron. Religionens tröst är en aspekt av detta beteende, vår vardagsmaterialism en annan.

Sunniva McAlinden har i sina tidigare verk till stora delar uppehållit sig vid den klassiska modernismens avskalade formspråk ambition att skapa en plattform höjd över det platta livet, en position som möjliggör en insikt av ett mer tidlöst och genomgripande slag. I hennes nya utställning (den första i Sverige på flera år) har hon delvis tagit med sig sin beprövade estetik. I ett av gallerirummen breder en stor golvskulptur ut sig. Den är byggd av olikfärgade fyrkantstavar av trä, som staplats på varandra i kvadratiska former. Installationen ger ett intryck av trygg stabilitet, men den är en chimär. Man behöver bara komma åt någon av staplarna för att hela formationen skall försättas i obalans. Detsamma gäller de diskreta ”linjer” som löper här och var över golvet i de övriga utställningsrummen, även de förfärdigade av målade trästavar. Det är närmast en omöjlighet att inte råka sparka till dem, och när så sker hamnar man i ett märkligt dilemma. Hur återställa den ursprungliga ordningen? Och är detta ens nödvändigt? Symmetrin och strukturen avslöjar sig vara en föreställning i vår egen hjärna snarare än ett recept som konstnären skrivit ut.

mcalinden2I en annan del av utställningen tar Sunniva McAlinden hjälp av den slags färgfläckar som psykologerna brukar använda i sina Rorschach-test. Just Rorschach-testet är ju extremt starkt inriktat på att låta bildernas ”mening” helt och hållet bli en funktion och våra egna mentala processer. Men McAlindens färgfläckar har inte samma projektiva status. De har förädlats, försetts med enstaka genomarbetade detaljer och bakgrunden som förefaller allt annat än slumpartade. De förvandlas i stället till ornament, något som tvärtom antyder planläggning och estetiskt raffinemang.

I den tredje aspekten av utställningen drar det åt ett helt annat håll. Några fotografier fångade på en kyrkogård i Stockholm fångar en verklighet som är helt autentisk men som ändå ger intryck av att vara konstruerad eller åtminstone en alltför god historia för att kunna vara sann. En gravsten (?) med namnet ”Achilles” förbryllar. Är det – bokstavligt talat – en hund begraven? En omsorgsfullt kvadratiskt klippt buske som verkar dölja en gravsten – ett minne som någon helst skulle vilja ha glömt? Verkligheten överträffar som oftast dikten, och den konstnärliga skaparakten består i att urskilja anomalierna i en annars tillrättalagd omvärld.

Sunniva McAlinden darrar inte på manschetten när hon låter sin utställning dra åt flera olika håll på samma gång. Det är modigt. I sin äldre estetik (träkonstruktionerna) är hon numera så hemmastadd att resultatet lätt kan bli lite för illustrativt och förutsägbart. Men i sitt måleri och, inte minst, de fotografiska verken öppnar sig hennes konstnärskap mot nya landskap som känns väl värda mödan att utforska.

Adress: Kommendörsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/8 – 11/9

Anders Olofsson (text och foto)

Bookmark and Share

Keren Cytter på Moderna Museet

Keren-Cytter-Something-Happened-2Sommarutställningarna på Sveriges museer brukar för det mesta vara av det inte alltför hårsmälta slaget. Men Moderna Museet har detta år gjort något helt annat, och presenterar den unga israeliska konstnären Keren Cytter i en brett upplagd utställning. Cytters konstnärskap är ett av de mest fascinerande man kan tänka sig om man har sitt hjärta hos den rörliga bilden. Hennes videoverk bygger broar till såväl klassisk auteur-film som kriminaldramer. Ibland tycker vi oss indragna i en dokusåpa för att i nästa ögonblick inse att vi egentligen bevittnar en parafras på scener ur en känd spelfilm. Dialogen i hennes verk är skruvad, händelseförloppet uppbrutet. Tidsplanen glider i varandra och människorna rör sig mellan att vara maskiner som läser inpluggade texter till att agera i en mörk teatersportföreställning. Utställningen omfattar tiotalet verk, så besökaren bör vara beredd på ett ge den gott om tid. Den slutar den 15 augusti, så än finns det några dagar kvar att se en av årets mest egensinniga och fascinerande utställningar!

Utställningen pågår under perioden 8 maj – 15 augusti

Anders Olofsson (text), Moderna Museet (foto)

Bookmark and Share

”Eljest” på Liljevalchs konsthall

alpoFörra året vid ungefär den här tiden visade Göteborgs konstmuseum utställningen ”Annan konst” med s.k. outsiderkonst från de nordiska länderna. Utställningen har sedan vandrat, bland annat till Norge och nu även till Stockholm. Där har den fått namnet ”Eljest”, eftersom utställningen expanderats något i jämförelse med ursprungskonceptet.  Utställningar med verk av s.k. särlingar eller outsiders har varit legio under senare år, ett resultat av både konstbegreppets upplösning och ett fördjupat intresse för de kreativa psykologiska processerna hos människan. Utställningen säger sig vilja ställa frågor om på vilka kriterier viss konst väljs ut och annan väljs bort när konstens finrum skall befolkas, men här missar man tyvärr målet. Debatten kanske hade väckts om ”godkända” konstnärers verk varvats med outsiderkonsten. Men att göra en utställning med uteslutande särlingskonst i den kommunala konsthallen blir snarast en bekräftelse på att uppdelningen existerar, och inte kan ifrågasättas. På så vid framstår Liljevalchs mer som ett tillfälligt upprättat reservat än en arena för debatt. Den som vill tränga djupare in i outsiderkonstens sällsamma värld har desto större nytta av den ambitiösa katalog som producerades till ”Annan konst”, och som finns att köpa i Liljevalchs butik. I dess texter förs en intressant diskussion om både konstbegreppet och om de ofta starka livsöden som kan skönjas bakom de enskilda konstverken.

”Eljest” innehåller givetvis en hel del bråte som inte skulle platsa på ens den mest perifera konsthall. Men det finns också annat som fascinerar och väcker beundran, inte minst över allvaret och hängivenheten som vägleder upphovsmännens skapande. Alpo Koivumäkis afrikanska djur och palmer (bilden) är ett kraftprov, såväl fysiskt som konstnärligt. Detsamma gäller Anna Casparssons vävar som strax innan konstnärinnans död (hon blev 100 år) hittade vägen till Moderna Museet. Gemensamma nämnare är svåra att hitta bland konstnärerna i ”Eljest”, men för det mesta har det handlat om konstnärskap som utvecklats utan tanke på en konstnärlig karriär, i vissa fall inte ens med en tanke på att resultatet av skapandet skulle rubriceras ”konst”. De objekt och bilder som producerats har svarat mot en djupt personligt behov, och tillfredsställelsen över att de materialiserats i det fysiska rummet har för det mesta varit nog. I somliga fall har emellertid konstskapandet närmast tagit en ideologisk skepnad. I Finland är begreppet ITE-konst sedan länge etablerat (ITE = ungefär ”gör-det-själv”). ITE-konsten betraktas som ett uttryck för den genuina finska landsbygden med dess tuffa, ordkarga och egensinniga invånare. Även om också Koivumäkis djur hamnat på konstmuseerna är de symboler för antiurbaniserigen och antietablissemanget. Drömmen om en annan konst rymmer drömmen om ett annat samhälle.

Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/6-15/8

Anders Olofsson (text), Liljevalchs konsthall (foto)

Bookmark and Share

Stipendier i andra världar

space4”Artist in residence” är olika stipendieprogram som ger konstnärer möjlighet att resa i väg till andra städer och institutioner för att under några månader ägna sig åt sin konst. Sedan några år tillbaka finns även ”Artist in residence” att söka för konstnärer som vill arbeta i virtuella världar som Second Life och World of Warcraft. Kanske är Yoshikaze ”Up-in-the-Air” Residency programme det första exemplet på det i Sverige. Yoshikaze är namnet på en konstnärsstudio i Second Life (SL) som från och med i år erbjuder konstnärer möjligheten att vistas en till tre månader i SL och arbeta med ett projekt. Det är curatorn och konstnären Sachiko Hayashis som tillsamman med institutionen HumLab vid Umeå Universitet som tagit initiativ till det nya konceptet.

Det hela började redan 2006 när Hayashis blev inbjuden att föreläsa på Humlab i Umeå och den första kontakten knöts. Ã…ret därpå fördjupades samarbetet genom utställningen ”Tagging Art” i Köpenhamn där Hayashis blev inbjuden att skapa ett konstverk i SL. För att lyckas med detta kontaktade hon HumLab igen, som blev intresserade av projektet och som köpte ett landområde där projektet kunde förverkligas och sedan installeras permanent. Samarbetet med HumLab har fortsatt genom åren och resulterat i olika projekt och samarbeten, som med Avatar Orchestra, ett kollektiv av konstnärer som bygger sina egna virtuella instrument i SL. När Avatar Orchestra för ett tag sedan hittade en ny plats för att förverkliga sina idéer började man fundera på hur det tomma landområdet skulle kunna användas till. Resultatet blev Yoshikaze Residency programme, som i första hand erbjuder konstnärer som inte äger något eget land eller som har behov av att skapa något speciellt, möjligheten att arbeta i SL. Här kan man stanna mellan en och tre månader för att förverkliga ett projekt. Tanken är att man ska försöka knyta samman verksamheten på HumLab med vad som händer i Yoshikaze och t ex låta konstnärerna som arbetar i SL hålla föreläsningar för forskare och studenter.

space1Hur fungerar då ett ”Artist in residence” i en virtuell värld? Precis som i verkligheten kan dessa stipendier se mycket olika ut. I fallet med Yoshikaze har konstnären tillgång till ett landområde på 3264 m²  för att förverkliga sin konst. Han får också en summa Lindens, som är den officiella valutan i SL. Pengarna ska bland annat räcka för att betala för material, ladda upp bilder, skapa grupper, och göra själva presentationen av verket. Ungefär som det fungerar i vanliga ”artist in residence”. 

Framtiden för projektet är i dagsläget lite osäkert. Från att tidigare varit en populär och spännande plattform för konst har intresset den senaste tiden dalat för SL hos konstnärer. Hayashis menar att detta projekt kanske bara är en övergång till vad som ska komma skall i framtiden. Kanske kommer ny teknik att göra SL intressant för konstnärer igen eller så kommer nya virtuella världar som är mer intressantare att arbeta med. Hayashis betonar att Yoshikaze inte i första handlar om SL utan om konst i virtuella världar. Den första konstnären som fått äran att inviga den nya studion är Alan Sondheim, en amerikans mångsysslare som skriver poesi, musik och teoretiska texter. Han har tidigare arbetat med nätbaserad konst och också varit verksam som konstnär i SL.

Läs mer:  http://yoshikaze.blogspot.com/
Besök Yoshikaze i SL: http://slurl.com/secondlife/HUMlab/105/200/25

Mathias Jansson (text), Sachiko Hayashis (foto)

Bookmark and Share

Ed Ruscha på Wetterling Gallery

ruschaWetterling Gallery har ett gott öga till de amerikanska popkonstnärerna. Så det förvånar inte att man påpassligt hänger på Moderna Museets stora Ed Ruscha-utställning med en egen utställning av Ruscha-verk bestående av grafiska arbeten, bokkonst och några mindre målningar.  Ruschas rötter finns i popkonstens pionjärgeneration på 60- och 70-talet, men han är samtidigt en kameleont som slickat i sig lagom doser konceptualism och postmodernism, dock utan att det någonstans blivit oförutsägbart eller farligt. Att det amerikanska presidentparet lånat in hans verk till Vita Huset är symtomstisk: Ed Ruschas verk är coola, snygga och passar in i de flesta sammanhang. Både Barack Obama och finansmogulerna på Wall Street kan dekorera sina styrelserum med Ruschas bilder. De andas nostalgi i sin flirt med ett USA som inte längre finns samtidigt som de plockar upp postmodernismens intresse för allehanda textbaserade utsagor och masskommunikationens språk.

Men efter en stund tröttnar jag, som jag alltid gör när jag ställs inför konst som inte bjuder motstånd. De betydligt coolare tjejerna Barbara Kruger och Jenny Holzer tog popkonsten ett steg längre, och gjorde språkspelen till både kulturkritik och självkritik. Dit når aldrig Ed Ruscha. Bäst är den gamle grafikern när han återvänder till bokkonsten. Hans version av Kerouacs ”On the Road” garneras med pinuppor, bildelar, ölglas och varumärkesdetaljer, somliga av dem i sober gråskala, andra enbart synliga som vita relieftryck. Här går 50-talet igen på sitt allra mest charmerande sätt, men med ett stänk av vemod och insikten om att det förflutna är oåterkalleligt.

Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 27/5-2/7

Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)

Bookmark and Share

Kungl. Konsthögskolans avgångsutställningar

jonathanlewald1Den klassiska Nikeskulpturen i Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan har fått konkurrens av en strippa i gigantiskt skulpturalt format. Det är examensutställningsdags på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och Cajsa von Zeipels (magister) rörliga verk ”Seconds in Ecstasy” sätter fart på entréhallens annars så stilla skulpturer. Upp och ned med ett fast grepp om strippstången slår kvinnans platåklackar nästan i taket och hästsvansen är på väg att sopa undan sockeln som konstens beskyddare står på. Dramatiken har börjat och en känga till konsthistoriens skönhetsideal är därmed utdelad.

Bland årets magisterbidrag (som är näst sista kullen magisterstudenter att examineras innan övergången till 3 års kandidat + 2 års masterutbildning) är det annars några videoverk som pockar på uppmärksamhet. Flera av dem spelar på gränserna mellan det teatralt fiktiva och det dokumentära. I Jonathan Lewalds starka svartvita film ”Mormors öga” får betraktaren följa i en enda långsam tagning (á la Tarkovskij) hur kameran närmar sig Mormor i en länsstol.  Först ser vi henne och rummet från behörigt avstånd för att till slut hamna, och närmast genomborra hennes pupill med vår blick. Det är som om vi bokstavligen tar oss in i mormors öga i samma stund som pupillen luckras upp framför oss.

joanna_lombardI Johanna Lombards mycket välgjorda videoinstallation med 4 filmer är jag konstant osäker. Här kastas betraktaren in i vitt skilda sammanhang som ändå tycks påminna om varandra. På två intilliggande skärmar visas filmerna parallellt. På den ena skärmen leker barn i olika åldrar tillsammans, hoppar runt, med eller utan bar överkropp när de målar eller pysslar. Så som barn gör. På den andra skärmen pågår i samma stund någon slags kurs för vuxna, lär känna dig själv eller är det kanske improvisationsteater eller rent av en initiationsrit hos någon sekt? Män och kvinnor hoppar runt, tjuter av skratt och visar rumpan och brösten, klänger på varandra och bildar hög. Säkert är även de vuxnas lek ett sökande efter gemenskap men sett genom den intilliggande filmen där barnen till synes leker naturligt visar det framförallt på de initialt trevliga sammanhang som av besynnerliga skäl övergår i obehaglig gruppdynamik. Ändå mer osäkrat blir det när barnen och de vuxna deltar i samma video – även om de bara målar ihop. De sociala koderna tycks inte fungera längre och jag känner tacksamhet över att jag kan gå vidare till nästa rum.

karl_david_larsson1En helt annan slags lekfullhet möter jag i Paul Fägerskiölds måleri. Här finns gott om referenser till konsthistoriens Malevitj och Rothko, det är monumentalt måleri som förstärks av variationsrikedomen i presentationen. För även om verken kan ses var och en för sig blir leken med symboler och uttryck desto tydligare när målningarna hänger så tätt.

Om kandidaterna tidigare år uppmanats att ta ut svängarna inför examensutställningen så menade professor Eberhard Höll på pressvisningen att den nya högskolereformen eventuellt kan ha påverkat kandidaternas slutgiltiga verk, eftersom de genomgått ett smärre trauma för att försäkra en plats på masternivå (tidigare kunde en student fortsätta direkt till magisternivå från kandidatnivå utan att behöva söka platsen). Jag undrar om det verkligen är så att önskan att komma in på den konkurrensutsatta masterutbildningen inte kan förenas med ett starkt examensuttryck på kandidatnivå? Ju fler verk från kandidatutställningens 21 studenter jag ser desto mer övertygad blir jag att det är positivt med ifrågasättande och konkurrans för att slipa färdigheterna inför nästa nivå.

I Karl David Larssons (kandidat) installation ”I’ve been collecting yarn for some time now” känns det alls icke ängsligt. Det konsekventa samlandet av nystan har resulterat i en målerisk installation. I olika storlekar, på spolar eller rullade för hand ligger nystanen staplade på varandra eller en och en på trärena hyllplan som fyller hela rummet och färgerna fullkomligt sprakar.

anna_lidbjork1Ett mer ljudligt sprakande finns i verket ”Quo Vadis” av Anna Lidbjörk (kandidat). En svart gungstol av gammalt snitt har försetts med motoriska krafter och far runt runt på en räls. De uppenbara referenserna till vår egen äldrevård byts snart mot en mer allmängiltig tolkning om att har man väl hamnat i gungstolen kommer det bara att fortsätta i en riktning tills man spårar ur. Här finns en fin känsla för den svarta humorn.

Av årets examensarbeten både från kandidat- och magisternivå är det flertalet som tar sig ton genom det teatrala något dramatiska uttrycket. Men det är dramatiken i de mindre offentliga sammanhangen som får företräde. Ett stort plus till utställningarna som helhet är att konstverken får ta plats i respektive rum. En ovanligt väl sammansatt examensutställning som inbjuder till nyfikenhet vad nästa rum kan tänkas erbjuda.

Bilder (uppifrån och ned): Jonathan Lewald, Johanna Lombard, Karl David Larsson, Anna Lidbjörk

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningarna pågår under perioden 27/5 -13/6

Jennie Fahlström (text), Oscar Furbacken, Jean-Baptiste Béranger (foto)

Bookmark and Share

Katharina Grosse på Arken

grosse1Det sägs att en fjärils vingslag i Mexiko kan orsaka tornados i södra Sverige. Det må vara som det är med den saken, men visst finns det en tröst, och på samma gång en fruktan, i denna tes om hur en marginell företeelse kan bidra till att sätta ett helt komplext samhällssystem i gungning. Kanske är det i det ljuset som den smått naiva utställningstiteln Hello little butterfly I love you what´s your name? ska tolkas.

Katharina Grosse är den andra av tre konstnärer som ställer ut under temat Utopia i Arkens Axis för att reflektera över frågan om det goda livet. Hon strävar inte efter att sätta sitt avtryck i det offentliga rummet. Därmed betraktar hon sig inte som en graffitikonstnär. Ändå är det just den associationen som ligger närmast till hands när man går i Arkens Axis vars innandöme konstnären bearbetat med sprayfärg. En annan sak som hon intresserar sig för är hur någonting kan förändras genom att man går förbi och lämnar det bakom sig. Det märks tydligt när man går igenom passagen där ett abstrakt landskap breder ut sig.

Lutad mot ena väggen finns en stor hög med grus. Betraktad på håll ser den inte mycket ut för världen. Men när man väl står bredvid den till synes oansenliga skapelsen förvandlas de enskilda gruskornen sammantaget till ett psykedeliskt bergs- och ökenlandskap i regnbågens alla färger. Det är som motsatsen till en hägring, vilken i stället avtar i styrka för att till slut försvinna då man närmar sig den. Grushögen vars skiftningar för tanken till fiskfjäll eller en påfågels fjädrar lyfter åtminstone undertecknad till en högre dimension. Att den pärlemoskimrande ytan på sina ställen liksom flagorna på en målad yta skrapats bort eller trillat av snarare förstärker än förstör den smått magiska helhetsupplevelsen. Mer än så krävs för att förstöra en illusion. Samtidigt påminner inblicken bakom skalet om hur sårbart och förgängligt allting är, ett litet tryck med ett finger skulle kunna få högen med gruskorn att falla ihop.

grosse2Det är i princip omöjligt att inte tolka Katharina Grosses installation symboliskt. Tilltaget att förvandla en hög med miljarder gruskorn till något behagligt och skimrande kan utan några större problem kopplas till drömmar om en bättre värld eller skapandet av ett idealsamhälle. En av filmerna som visas i anslutning till Grosses färggnistrande installation är en lektion i utopins historia. Den börjar i Thomas Mores klassiska verk Utopia som givit namn åt fenomenet och slutar med dagens strid om Christiania i Danmark. För att göra en lång historia kort har den samhälleliga utopin med dess omstörtande idéer i radikal 70-talsanda i dag allt mer ersatts av den privata utopin där strävan allt mer kommit att handla om att försöka skapa en perfekt kropp. Paradoxalt nog på både individnivå genom att hålla sig i form och samhällsnivå där forskningen med att ersätta olika kroppsdelar med syntetiskt framställt material fortskrider. För den mer kollektivt inriktade är det i dagens individfixerade samhälle lätt att drabbas av svartsyn. Men längtan efter förändring till något annat och bättre på både individ- och samhällsnivå är antagligen lika gammal som människan. Samtidigt visar historien hur utopiska samhällsteorier och idéer lätt kan vändas till sin motsats. Dystopin lurar ständig bakom hörnet.

Hello little butterfly I love you what´s your name? är inte någon samhällsomstörtande utställning och utger sig inte heller för att vara det. Det utesluter inte att Katharina Grosse till fullo behärskar konsten att förvandla det alldagliga till något euforiskt och skimrade. Väl ute i den bistra verkligheten utanför konstrummet syns tecken på människans strävan att bygga upp en skön ny värld. Efter utställningsbesöket får plötsligt grushögarna på en tråkig byggarbetsplats mellan Köpenhamn och Malmö en ny lyster. Det som i förstone mest förde tanken till grusade förhoppningar gnistrar till och ger en annan innebörd. Kanske går det inte att skapa ett fritt samhälle, men i konsten är det möjligt att skapa fria rum. En fjärils vingslag bör inte underskattas.

Adress: Skovvej 100, Ishøj
Utställningen pågår under perioden 12/12 2009-7/11

Lena Karlsson (text), Arken (foto)

Bookmark and Share

Dans, grenar och dataspel

ForchettaPå Virserums Konsthall pågår fram till den 5 december utställningen ”Tales from the forest” med tolv konstnärer som på olika sätt berättar om sitt förhållande till skogen. För Bruno Martelli och Ruth Gibson, som bildar den Londonbaserade konstnärsgruppen Igloo, är det första gången som man ställer ut i Sverige. Konsten tog därför tillfället i akt och pratade med de bägge konstnärerna om dans, grenar och dataspel. 

”Summerbranch” är Igloos bidrag till utställningen på Virserums Konsthall. Verket skapade 2005 och består av en 3D-miljö av en engelsk skog där kamouflerade dansare rör sig bland lövverken. Bruno Martelli berättar att när man skapade verket var man väldigt intresserad av att undersöka hur rörelse kontra stillhet inverkade på varandra och olika kamouflagetekniker kunde användas i en virtuell miljö. Sedan tidigare fanns också ett gemensamt intresse hos de bägge konstnärerna för hur just träd ser ut i olika dataspel. I ”Summerbranch” kunde man samla alla dessa delar i ett och samma verk. De kamouflerade gestalterna i skogen är osynliga tills de börjar röra på sig, först då märker betraktaren att något finns i landskapet. Så är det också i verkligheten, kaninen är osynlig och skyddad på ängen så länge den ligger stilla, men så fort den börja röra sig, uppmärksammar vi rörelsen och förstår att något har legat dolt. Martelli berättar att många besökare brukar uppleva verket som rofyllt,  medan andra bara blir irriterade. Den som är van att spela krigsspel på datorn riskerar dock att få en flashback och kan i värsta fall bli lite paranoid över situationen och inbilla sig att fientlig eldgivning plötsligt ska dyka upp bakom skogsdungen. 

Dans och rörelse är något som intresserar konstnärsgruppen Igloo och i verket SwanQuake från 2008 kombinerade de Tjajkovskijs berömda balett Svansjön med dataspelet Quake. Eftersom man tidigare hade arbetat med performance live på scen, men med olika inslag av virtuella karaktärer, började man fundera på hur man skulle kunna skapa en performance som man kunde ta med och se på när som helst. Videodokumentation var inte intressant eftersom den var alldeles för traditionell och styrd, men i en 3D-värld kunde man låta åskådaren röra sig fritt i rummet och ta del av en performance ur olika perspektiv. Att använda sig av tekniken från ett dataspel som Quake blev därför en naturlig lösning på problemet. I SwanQuake vandrar åskådaren omkring och utforska miljön, och möta olika gestalter som dansar.

Bruno Martelli och Ruth Gibson har länge arbetat med konst inspirerad av dataspelens estetik och teknik. Ruth berättar att de började med att de målade tillsamman med motiv från olika dataspel som Sonic Hedgehog men efterhand började man intressera sig för animation och virtuella miljöer och slutligen olika dataspels spelmotorer, dvs. de kraftfulla program som skapar 3D-grafiken i dataspelen.  

viola– När vi presenterade vårt första större verk byggt på ett dataspel i San Jose var Bill Viola en av huvudtalarna och talade då om sitt nya verk ”Night Journey” (som är byggt som ett dataspel). Jag tror det var då det slog oss, att folk kommer att acceptera den här konstformen snart, om Bill gör det. Bill gjorde videokonsten accepterad så kanske han kommer att göra samma sak för den här genren eller åtminstone konst som använder dataspels verktyg avslutar Ruth.

Bill Viola är en av de tolv konstnärerna som medverkar på utställningen på Virserum, men inte med något dataspelsinspirerat verk utan med ett äldre videoverk, ”The Reflecting Pool”, från slutet av 70-talet. Videokonsten uppstod under 60- och 70-talet och var sin tids konstnärliga tolkning av det framväxande TV-mediet. Idag är det snarare dataspelskonst som blivit det nya mediet som konstnärerna väljer att utforska, och Bruno Martelli och Ruth Gibson hör till några av de konstnärer som driver utvecklingen framåt på området och som kommer att göra den accpterad som konstform.

Konstnärernas hemsida: www.igloo.org.uk 
Utställningen “Tales from the Forest” på Virserum konsthall:
http://www.artland.se/utstallningar/tales-from-the-forest-350490

Bilder (uppifrån och ned): Bruno Martelli/Ruth Gibson, Bill Viola

Adress: Kyrkogatan 34, 570 80 Virserum
”Tales from  the Forest” pågår under perioden 9/5-512

Mathias Jansson (text), Virserums Konsthall samt Bruno Martelli/Ruth Gibson (foto)

Bookmark and Share