Izabela Knochenhauer – Albers färglära i skala 1:1, SAK (2003)

 
 
Izabela Knochenhauer
Albers modell

För en utskriftsvänlig text i PDF-fomat klicka här

Izabela Knochenhauer
Albers färglära i skala 1:1

1 februari – 16 mars 2003

Projektet har genomförts med stöd av Konstnärsnämnden Sveriges bildkonstnärsfond.
Tack till Nordsjö färg AB

Om Josef Albers
Josef Albers (1888-1976) har ett förflutet både som elev och som lärare vid Bauhaus (en konst- och hantverksskola grundad av Walter Gropius 1919 i Weimar, Tyskland). Han undervisade i form- och färglära fram till stängningen av Bauhaus 1933, efter Hitlers maktövertagande. Därefter flyttade Albers till USA och byggde upp en konstutbildning av Bauhaustyp på en nyöppnad experimentell skola Black Mountain College i North Carolina.
Från 1950 till 1960 arbetade han som professor i form- och färglära vid Yale University i New Haven. Som lärare hade han rykte om sig att vara mycket pedagogisk. Han lät eleverna formulera kunskap själva via studier och undersökningar, ett sätt som tillhörde Bauhaus lärometodik. Han eftersträvade också ett undersökande och frågande förhållande mellan konstnären och hans verk.
Sitt eget skapande påbörjade han redan i Tyskland med under-sök-ningar av formens och linjens tvetydighet vid tvådimen-sionell gestalt-ning. Hans andra stora konstnärliga arbete handlade om färg. I USA ägnade han sig åt det parallellt med sitt pedagogiska arbete. Med tiden förenklade han sitt motivval för att göra plats för själva färgen. Hans arbeten skall alltså inte ses som konstruktivistiska, eftersom han använde formen enbart som den enklaste bäraren av färgen.
Från 1949 till 1976 arbetade han med en serie färgundersökningar som han kallade ”Hyllning till kvadraten”. På Moderna Museet i Stockholm finns en målning ur denna serie som heter ”Evident”, och som föreställer en mindre gul kvadrat i en större gul kvadrat, åtskilda av ett grått fält. Den mellanliggande grå färgen pulserar, rör sig och byter kulör till violett vid längre betraktande. Det är just hur färgen beter sig i sällskap med andra färger som varit Albers stora intresse. Hans analytiska talang bidrog till hans vetenskapliga tillvägagångssätt i undersökningen av färg och av seendet. Han gav 1963 ut sin färglära.
Han åskådliggjorde sina studier inom ramen för en enkel, tvådimensionell och ändamålsenlig formvärld. Parallellt med sitt skapande och sitt pedagogiska arbete publicerade han poesi, artiklar och böcker om konst. Han blev en betydelsefull inspiratör för en yngre generation amerikanska konstnärer, som t.ex. Robert Rauschenberg och minimalisterna. Museum of Modern Art i New York organiserade år 1965 en stor Josef Albers-utställning, som sedan turnerade i Syd- och Nordamerika i två år.

Om färgen
Färgen är i vår verklighet aldrig isolerad och aldrig konstant, den växelverkar med sin omgivning, väcker känslor och tankar och ger oss möjlighet att uppfatta och tolka omvärlden. För många djurarter har färgseendet varit avgörande för överlevnaden.
Relationen mellan färg och känslor beror antagligen på en tidig inlärning. Människor reagerar ofta starkast just på färg när de skall bedöma byggnader eller miljöer, men har trots detta svårt att beskriva och beteckna den upplevda färgen. Det beror inte bara på att det finns så oändligt många nyanser, utan även på att färgen påverkas av ljuset, omgivningen och en del andra faktorer, som gör att vi inte kan peka ut den exakta kulören. Färgen blir påverkad av sina grannar och till och med av vad vi har sett på innan. Behovet av att systematisera detta gäckande och svårfångade medium har på senare år lett till framtagningen av standardiserade måttsystem för färg.
Färger i kontakt med andra färger kan lätt ändra ljushet och färgton. Ju mer olika de mötande kulörerna är desto starkare blir deras påverkan på varandra. Detta beskrivs mera i detalj i avsnittet om färgfenomen.
Färger uppträder också lite olika och kan uppfattas som färg på en yta, som volym eller som ljuskälla.
Upplevelsen av en viss kulör beror på det material som färgen är placerad på, men också vilken typ av färg man målat med. Två ytor som målas med samma kulör men av olika sorter, den ena med akrylfärg och den andra med oljefärg, kommer redan från början att se lite olika ut. Olikheten förstärks med tiden därför att färger åldras olika.
Det är också viktigt att man gör skillnad på den faktiska färgen (egenfärgen) och den uppfattade färgen. Den uppfattade färgen beror på betraktningssituationen, belysningen, vinkeln, avståndet och omgivningens färger. Den beror också på ytan egna egenskaper såsom glans, struktur, storlek och format samt på betraktarens inlärda referenser.

Om ögat
Förenklat kan man säga att ögat är en lins med ett fokuseringssystem i form av en pupill och en känslig ögonbotten (näthinnan), som hos oss människor består av 125 miljoner celler (punkter).
Ju flera punkter på näthinnan desto bättre blir upplösningen. Ugglor och fladdermöss har den bästa upplösningen, cirka 7 gånger bättre än människans.
Generellt kan man säga att ju större pupill, ju större näthinna och ju mer klotformad lins, desto bättre upplösning.
Näthinnan behöver dock inte ha samma täthet på hela ytan för att den ändå skall vara tillräckligt bra, oftast räcker det bara med ett mindre, område med extra hög upplösning, i synnerhet om djuret kan vrida på huvudet och rikta blicken.
Alla apor (även människan) har en sådan gul fläck där nervändarna sitter mycket tätt. Fåglar kan ha två eller till och med tre gula fläckar, vilket innebär att de ser skarpt inte bara framåt utan även nedåt och åt sidorna.
Ögat behöver också ett fokuseringssystem för att göra bilden skarp, ju mindre öppningen är desto bättre skärpa. För att föra in så mycket ljus som möjligt och bibehålla skärpan har ögat linsform. Det ställs också höga krav på linsens rörlighet, naturen har hittat på lite olika lösningar för olika arter, linsen är rörlig hos groddjur och fiskar, ändrar sin form hos däggdjur, pressas samman med en ring hos fåglar och reptiler.
Fokuseringen/skärpeinställningen är också nödvändig för att kunna bedöma avstånd. De flesta djur har två ögon som sitter symetriskt och är placerade åt lite olika håll. Ögonen kan vridas i sina hålor för att riktas mot samma mål, så att hjärnan får två bilder av samma objekt, sedda från lite olika vinklar. Den för sedan samman bilderna till en tredimensionell bild som även möjliggör bedömning av bilddjupet, det vill säga avståndet.
För att anpassa seendet till olika ljusförhållanden har naturen konstruerat flera lösningar på pupillen; den skall vara maximalt öppen på natten och så liten som möjligt vid starkt ljus. En rund pupill ger störst chans att få god skärpa på hela näthinnan. Det finns dock bland djuren en stor variation av pupiller: avlånga på höjden och på tvären, oregelbundna och andra.
Näthinnans nervändar (tappar och stavar) är känsliga för de tre primärfärgerna som ingår i alla färger (rött, gult och blått). Detta kan man uppleva i praktiken om man tittar en längre stund (30 sek) på en röd färgfläck mot en neutral bakgrund och sedan flyttar blicken till en vit fläck. Man kommer då att se en efterbild som är grön. Orsaken tros vara att man då har tröttat ut de nervändarna som är känsliga för rött, och vid övergången till vitt reagerar endast de nervändar som är känsliga för gult och blått vilket tillsammans blir grönt. Man ser alltså komplementfärgen till den färg man fokuserar på – det är en mycket spännande upptäckt som ofta väcker häpnad.
I anknytning till ögats fysiologi och möjligheter, kan det vara intressant att fundera över ljuset som fenomen.

Om ljuset
Ljuset är en del av ett elektromagnetiskt strålningsflöde. En ganska kortvågigt intervall uppfattar vi människor som ljus, den mer långvågiga strålningen som värme och strålning med ännu längre våglängd kallar vi radiovågor. Det finns inga exakta gränser mellan dem utan alla vågor finns i ett kontinuum.
Man kan lätt se att gränser mellan t.ex. ljus och värme inte finns när man värmer upp något material så att det börjar glöda.
Det finns heller inte några exakta gränser för vad som är ljus; varje seende djurart tar emot ett visst intervall, som beror på sorten av receptorer. Det betyder att upplevelsen av ljus kan vara mycket olika för olika arter.
Vi människor kan skilja på olika våglängder (vi har receptorer för grundfärgerna rött, gult och blått), och tack vare det kan vi skilja på kulörer. Även här är det fråga om ett kontinuum mellan kulörer; övergången mellan gult, rött och blått är helt flytande.
Evolutionen, språket och kulturen har hjälpt oss att handskas med detta problem genom att kategorisera kulörer och urskilja huvudgrupper av dem (den rödaste röda, den gulaste gula etc.).
Det kan kännas konstigt för oss att tänka att färgen inte är något absolut, utan att det handlar om strålning av olika våglängder som reflekteras av olika föremål. Färgen finns enbart i huvudet, och olika djurarter ser inte samma sak.
Blandningen av alla kulörer (spektrum) ger ett kontinuum från vitt till svart via olika nyanser av grått.

Om färgfenomen
Färgen agerar efter en del bekanta fenomen, som Albers själv berör i sin färglära, och som beskrivs i detta avsnitt.
Simultankontrast (eller induktion) berör kulörtonen, kulörtheten och ljusheten.
Färginduktion innebär att varje kulör tar bort sin egen färgton från den färg som man placerar inuti den. Infältet får tendenser åt omfältets komplementfärg. Om man i två starkt olika färgfält placerar varsin mindre bit av en tredje kulör, kommer de angränsande färgerna att ”ta bort” sin egen ton från den tredje kulören. Fenomenet då tre färger verkar vara fyra är ett av de viktigaste som Albers arbetade med, och är orsaken till alla ”färgsynvillor”.

Ljushetsinduktion innebär att en förhållandevis ljus kulör blir mörkare om man placerar den intill en ännu ljusare kulör. Man har tidigare trott att simultankontrast handlade om en synvilla, men idag tolkas det mer evolutionsbiologiskt, som en anpassning av ögat för att gynna människan. Induktionen förstärker nämligen skillnaden mellan infält och omfält samt förtydligar gränsen mellan dem. Detta stöter man ofta på vid inredningsarbete, då till exempel snickerier får en oönskad ton vid byte av väggfärg.

Spridningseffekten uppkommer då färger påverkar varandra så att de uppfattade som mera lika varandra än de i själva verket är.
(Illustreras inte på utställningen)

Transparens är ett annat fenomen som uppstår när tre kulörer placerade intill varandra, verkar ligga över respektive under varandra och lysa igenom. De i grunden täckande färger beter sig som om de vore transparenta. I samband med detta kan man dessutom uppleva en rumslig illusion; det ser ut som det fanns ett avstånd mellan färgytorna.

Optisk blandning är ett fenomen som alla känner till tack vare impressionisterna, som inte använde sig av mekanisk färgblandning utan just optisk. I stället för grönt målade de gult och blått oblandat i små prickar, som blandades först i ögat. För den optiska blandningen är avståndet till färgytan och storleken på prickarna avgörande. Opisk blandning har sedan den upptäcktes använts vid 3- och 4-färgstryck, då man förminskar prickarna till punkter (raster) i de 3 eller 4 grundkulörerna, gult, rött, blått (och svart).
(Illustreras inte på utställningen)

Bezoldeffekten är en speciell optisk blandning, upptäckt och formulerad av Wilhelm von Bezold (1837-1907) som experimenterade med färgkombinationer vid tillverkningen av mattor genom att lägga till enbart en enda kulör.

Weber/Fechners lag berör volymfärg (t.ex. transparenta vattenfärger). Om man med volymfärg bygger upp en ”färgtrappa” där varje steg är lika mycket djupare (mörkare) än föregående för att så småningom mättas, upptäcker man att den visuella aritmetiska (linjära) progressionen uteblir. Man har länge tagit för givet att den fungerar just på det aritmetiska sättet. Weber och Fechner påvisade att den är geometrisk (logaritmisk).
”Om de första två stegen mäter 1 och 2 enheter i stigning, så är steg 3 inte bara en enhet högre (det vill säga 3 i en aritmetisk proportion) utan två gånger så högt (det vill säga 4 i en geometrisk proportion). De successiva stegen mäter sedan 8,16,32,64…enheter.” [1]
Vi ser (upplever) att ökning mellan färgstegen är jämn om färgskikt ökar geometrisk. Det är lätt att observera fenomenet på vattenbassängens trappsteg som går allt djupare in i vattnet. (Illustreras inte på utställningen).

Detta fysiska faktum reduceras till denna psykologiska verkan

Detta fysiska faktum åstadkommer denna psykologiska verkan
Figur 1 Weber/Fechners lag; ur [1]

Räffeleffekten/volymillusion är känd från doriska pelare och kannelleringar. Den skapar en illusion av en konkav rand när man placerar flera färgränder intill varandra och fördjupar färgens styrka vid varje rand med ett steg.
(Illustreras inte på utställningen).

Vibrerande gränser är ett vanligt fenomen och lätt att observera när två färger av samma ljushet men kontrasterande kulör möts. Gränslinjerna brukar dubbleras och pulsera. Effekten kan vara så pass stark att den upplevs som irriterande.
Den mottsatta effekten är försvinnande gränser som uppstår när två färger av samma ljusintensitet men med olika nyans möter varandra. Effekten är ganska svår att se.
Albers nämner också en upptäckt som gjordes av till honom samtida målare, nämligen att en ökning av färgmängden verkar visuellt avståndsreducerande. Detta användes och undersöktes av det monokroma måleriet